Kanaler och kanalplaner
i Nora och Lindesbergs bergslager

Vid 1600-talets mitt föreslog landshövdingen i Örebro Carl Bonde att en ny stad skulle byggas vid Järleån norr om Örebro och att en kanal skulle grävas därifrån till Örebro.
Anledningen till detta förslag var de svåra transportförhållandena för allt järn som framställdes i Nore och Lindebergs bergslager. Hjälmaren var redan då förbunden med Mälaren via Hjälmare kanal, men transportkostnaden från bergslagarna till Örebro eller Arboga motsvarade hela 75 procent av järnets värde!
Carl Bonde såg till att bygget av två slussar mellan Järle och Örebro började byggas, men trots hans ansträngningar och påtryckningar blev ingen av slussarna färdiga.

Läs mer om dessa planer här.

Även om Bondes planer aldrig förverkligades, lades planerna inte helt på hyllan då alla insåg behoven.
Vid 1700-talets mitt gjordes en hel del förarbeten för en 65 kilometer lång kanal mellan Norasjön och Hjälmaren. Vid mitten av 1900-talet kunde man fortfarande se spår av dessa förarbeten vid Axbergshammar.
Det blev inte mer än förarbeten under 1700-talet.
Under hela 1700-talet och långt i på 1800-talet gick merparten av allt gods på dåtidens dåliga landsvägar antingen till Skebäcks lastageplats vid Hjälmaren eller till någon av hamnarna vid Vänern.
Lindesberg hade det lite bättre förspänt. Därifrån kunde man emellanåt, beroende av vattenföringen i åarna, frakta sitt gods på pråmar ner till Arbogaån där godset lastades över till större fartyg för vidare transport till Stockholm.
Från Lindesberg kunde man också, via Bottenån, segla med pråmar upp till sjön Råsvalen där det fanns flera gruvor och bruk. Sannolikt kunde man även ta sig ett stycke uppströms Råsvalen på Storån.

Se bilder
från Lindesjön
och Bottenån
upp mot Råsvalen

här.

Se bilder
från Storån
mellan Norrsjön
och Sörsjön

här.

Under 1800-talet ökade transportkostnaderna, särskilt landsvägstransporterna, avsevärt liksom brukens behov av transporter. Sverige blev också mer beroende av intäkterna från järnexporten. Samtidigt hade den allmänna landhöjningen gjort det allt svårare för transporterna på de naturliga åarna.
Bergslagen är ju rikt på naturtillgångar. Här finns också en mängd sjöar förbundna av mer eller rmindre farbara åar och älvar.
När bruk av allehanda slag anlades krävdes tillgåg på vattenkraft för att driva bruken. Transport av varor både till och från bruken skedde med pråmar över sjöar och på åar, men däremellan på land. Omlastningar var legio och mycket dyrbara.
Under 1800-talets första hälft tryckte bergsmännen i Nora och Lindesbergs bergslagar på för att få kanaler ner till Örebro. Sådana kanaler skulle inte bara gynna gruv- och bruksnäringarna, utan även hela landets ekonomi.
1840 diskuterade bruksägarna i Nora Bergslag ett förslag på kanal mellan Nora sjö och Örebro, och några år senare fördes genemsamma diskussioner med Nora och Lindsbergs berslager om en kanalförbindelse genom Norr- och Sörsjöarna till Lindesjön och därifrån vidare antingen till Väringen eller till Norasjön. Det visade sig att en förbindelse till Väringen var enklare och billigare.
Detta gillades inte av bergsmännen i Nora som 1845 skrev kontrakt med kaptenen C. A. Olivecrona om en utredning av en kanal från sjön Björken i Nya Kopparberg, via sjöarna Olofsjön, Ljusnaren vidare i Nittälven till Vasselsjöarna, Grängsjön, Fåsjön och Norasjön. Dessutom från Norasjön via Järleån till sjön Väringen.
Olivecrona kom fram till denna led skulle kosta 965 000 riksdaler banko att bygga, medan en förbindelse mellan Lindesjön och Väringen skulle kosta 261 721 riksdaler silvermynt. Båda summorna förutom kostnaden för jordlösen.
Det dyrare förslaget om en kanallinje via Nora framfördes inte i riksdagen, men borgarståndet föreslog att linjen från Lindesjön skulle genomföras. K. Maj:t föreslog samtidigt att även en kanalförbindelse skulle byggas mellan Järleån och Hjälmaren, men båda dessa förslag avslogs på grund av danska kriget som utbrutit 1848.
Dessa båda förslag liknar i stort de planer Carl Bonde presenterade redan 200 år tidigare.

Under andra hälften av 1800-talet byggdes järnvägar i stället för kanaler. Järnvägarna var billigare att bygga och i flera fall kunde ett par tre företag i området slå sig samman och ta kostnaderna för ett järnvägsbygge.
Under den allra sista delen av 1800-talet hade dessutom flera hyttor och gruvor blivit för små för att kunna konkurrera på marknaden varför de lades ner. Denna utveckling fortsatte in på 1900-talet barför det under detta sekel inte väckts några kanalplaner av vikt i området.


Kanalplaner är markerade med "illgrönt" på kartan.

Kanaler som byggdes: De är markerade med röda streck på kartan.
F Bergslagskanalen
C Bångbro kanal, kraftverkskanal
E Kanal vid Bälgsjön
D Erikakanalen i Guldsmedshyttan, kraftkanal
B Hörks kanal
H Drottning Kristinas kanal, ofullbordad
G Oppboga kanal, kraftverkskanal
A Strömsholms kanal


Källa: Yngve Rollof, Inre vattenvägar i Svealand, Del 1, särtryck ur Tidskrift i Sjöväsendet, 1961.
Sänd gärna kommentarer och fler uppgifter till: mig!

Tryck här för att komma tillbaka till kanalstart-sidan.

 

Denna sida ändrades senast 12-11-19