Bosjökanalerna

Verksamheten vid BosjöHyttan

Bild 1

Bild 2

Blyertsteckning av Bosjöhyttan utförd av Albert Bergström. Inscannad från boken Sunnemo socken.

Foto Åke Johansson 2007

Järnframställningen i Värmland räknar sig långt tillbaka i tiden, förmodligen ända till vikingatiden, men fick mer industriella proportioner först på 1600-talet. Fram till mitten av 1800-talet etablerades ett otal hyttor och stångjärnshammare. Genom behovet av träkol och kraften från strömmande vatten nödgades man lokalisera många bruk på långt avstånd från gruvorna i den värmländska bergslagen.
Ett av dessa bruk var Bosjö, som anlades omkring 1640 i de otillgängliga skogstrakterna vid Svartåns inflöde i Bosjön i Färnebo socken, nordväst om Filipstad. Teknisk och ekonomisk utveckling ledde mot slutet av 1800-talet till färre och större produktionsanläggningar, vilket underlättades av de förbättrade kommunikationer järnvägarna erbjöd. Den ekonomiska blomstringen fick ett abrupt slut när spekulationsbubblorna brast vid krisen 1877-78 och sjunkande efterfrågan och lågkonjunktur tog över.
Vid Bosjö hytta upphörde driften 1883, men redan 1861 hade stångjärnshammaren lagts ner. Trots ombyggnad kom aldrig hyttan igång igen.
Läs mer om bergshanteringen i Filistads Bergslag.

 

Bild 2

Träsliperiet
Istället satsade Bosjös siste brukspatron Albert Bergström sin kraft på ett träsliperi med två slipstolar, som uppfördes 1887-88 vid ett intilliggande vattendrag. Albert Bergström, med gedigen teknisk utbildning hade efter fadern Olof Bergström, tillsammans med sina bröder, ärvt verkstadsföretaget Finshyttan som var specialiserat bl a på tillverkning av turbiner, vilket säkert kom väl till pass. Tekniken för överföring av elkraft över långa sträckor var vid den här tiden outvecklad och man var beroende av att placera industrier där man direkt kunde använda vattenkraften. För att åstadkomma tillräckliga flöden och fallhöjder för att driva träsliperiets turbiner leddes vatten i milslånga kanaler och trätuber från högt liggande sjöar. Vattnet från kanalerna drev även ett sågverk och en snickerifabrik och kanalerna användes dessutom för flottning.

Bild 2

Resterna av träsliperiet

Albert Bergström


Bosjöbanan mm

Bild 1

Bild 1

Dessa tidiga bilder från Bosjöbanan har ställts till förfogande av SJK Foto/Stig Nyberg.

Albert Bergström anlade också, inspirerad av djungelbanor med decauvilleräls i Afrika, en enkel smalspårig järnväg från Bosjön till Lindfors 1912 för att bl a frakta de 700 årston slipmassa som producerades. Träsliperiet lades ner 1914 och 1916 köptes Bosjö upp av Billeruds AB. Bosjöbanan levde delvis kvar fram till 1940-talet. Snickerifabriken brann 1921. 1923 uppfördes en liten kraftstation på träsliperiets plats, men inte heller den finns kvar idag.
Läs mer om
BBV - Bosjöbanans vänner

Bild 2

Pardixhyttan
På vägen upp till Bosjöhyttan söderifrån passerar man Pardixhyttan, ibland även stavat Pardishyttan eller till och med Paradishyttan. Där finns ingen kanal, men hyttrester och en förfallen kvarn minner om forna tider liksom försöken att plantera om Bondböneriket från Kullbergsöa i Alstern till fastlandet. Den förste verklige bondbönekungen var bläckfabrikanten Gustaf Rosendahl från Filipstad, vilken också hade en avgörande roll i räddningen av Bosjöbanan efter konkursen i början av 1920-talet.
Läs mer om Bondböneriket

Bild 2

Den enda någorlunda bevarade byggnaden vid hyttan

Kvarnen

Kanalerna
De kanaler som anlades ledde vatten från Stora Havsjön, Springsjön och Tjärnen, vilka ligger på relativt hög höjd norr om Bosjön. I vattendragen något nedströms sjöarna har anlagts dammar varifrån kanalerna tar sin början. Kanalerna är utlagda med minimalt fall för att bevara så mycket av höjden som möjligt fram till slipmassefabriken. Att i den kuperade terrängen följa en höjdkurva gör att kanalerna får ansenlig längd. Kanalernas bredd varierar, men är normalt 2 - 2,5 meter. Djupet är svårt att uppskatta på grund av igenväxning, men kan kanske ha varit 1 - 1,5 meter. I sluttande terräng består i allmänhet dalsidan av en kallmurad stenmur. I närheten av fabriken vid Springsjöälven överförde sedan trätuber vattnet till turbinerna i fabriken. Dammarna är idag delvis raserade. Det mesta av kanalerna finns kvar utom delar av Havsjökanalen, som förstörts av vägbygge. Trätuberna är helt borta.

Läs mer om kanalerna:

Bild 15

Bild 1

Bild 31

Havsjökanalen

Springsjökanalen

Älvsjökanalen


© Åke Johansson, 2007


Källor: Andersson, Ingvar: Uddeholms historia, Stockholm 1960. Furuskog, Jalmar: De värmländska järnbruken, Filipstad 1924. Lagerlöf, Nils (red): Sunnemo socken, Karlstad 1953. Möller, Carl: Bondbönekungen, Sthlm 1940. Mörling, Staffan: Skogsbana, 2:a uppl, Borås 1977. Värmland förr och nu 1968, årsbok Värmlands fornminnes- och museiförening, Ystad 1968. Värmlands skogsbruk fordom och nu, Värmlandsutställningen 1929, Filipstad 1929. Åke Johanssons egna kanalvandringar oktober-november 2007.
Sänd gärna kommentarer och fler uppgifter till: mig!

Tryck på denna pil för att komma tillbaka till kanalstart-sidan.

 

Denna sida ändrades senast 12-11-19

z