Taipale kanal
Taipaleen kanava

Den äldsta Taipalekanalen

De första exakta mätningarna i Varkaus fors gjordes av N. G. af Schulten år 1791 och han föreslog 1801 att en sluss skulle byggas i forsen. Efter krigsslutet 1809 blev Finland en del av Ryssland och kanalplanerna lades åt sidan.
Men ryssarna insåg kanalernas betydelse på grund av östra Finlands strategiska läge och möjlighet att skapa oavbrutna transportleder. Ryska militärmyndigheter gjorde ett förslag på 1810-talet, men 1821 beslöt de att avsluta projektet.

Frågan om Saimaa kanal diskuterades i Finska senaten 1822 och då blev frågan om Varkaus fors aktuell igen. Löjtnant P. G. Savander gjorde ett förslag, men detta ledde inte till någon åtgärd, främst på grund av resursbrist. En delegation från norra Savolax besökte kejsaren 1826 och diskuterade om Saimaa kanal och samtidigt diskuterades Varkaus fors.
Kanalprojektet i Taipale, det vill säga Varkaus fors, och Konnuskoski började gå framåt i början av 1830-talet. Projektet startades av folk från norra Savolax den 16 oktober 1831 då de förslog att forsarna söderut från staden Kuopio skulle rensas. Senaten bestämde att forsrensningsdirektionen skulle göra en undersökning och det arbetet utfördes av kapten Fredrik Hällström under hösten 1832. Han konstaterade bland annat att det inte gick att kanalisera Varkaus fors, utan man måste gräva en kanal vid sidan om forsen och förse den med två slussar. Enligt Hällström skulle kanalen kosta 52 271 rubel och 65 kopek. Han föreslog att kostnaderna skulle minskas genom att folket i området anlitades för dagsverken.
Kommunerna runt farleden hade olika åsikter om kanaliseringen. Iisalmibor ansåg att riktningen mot Österbotten var viktigare än farleden mot söder, men trots detta var de redo att delta i kostnaderna. Invånare i kommunen Kaavi ville inte ha kanaler för deras viktigaste riktning var sjön Ladoga. Människorna i kommunerna Leppävirta, Pielavesi och Nilsiä samt Kuopio socken och staden Kuopio hade positiva attityder till kanalisering. Dessa fem kommuner fick mest nytta av kanalerna och var naturligtvis mest villiga att göra dagsverken.
Den 16 oktober 1833 avgav forsrensningsdirektionen sitt utlåtande, och baron generalmajor Carl von Rosenkampff kalkylerade kostnaderna för två alternativa kanaler, fem respektive sju fot djupa. Den förstnämnda skulle kosta 62 390,40 rubel och den sistnämnda 78 056,80 rubel. I sitt utlåtande understödde forsrensningsdirektionen de djupa kanalerna. Direktionen ansåg att kanalerna byggs för framtiden och större fartyg och att effektivare livsmedelstransporter skulle göra det lättare för människor i östra Finland att klara sig under nödår. Allt detta påverkade senaten och den bestämde att forsrensningsdirektionen skulle göra en ny undersökning gällande fyra och sju fot djupa kanaler och slussar. Fredrik Hällström gjorde undersökningen under den följande sommaren och planen var färdig i slutet av augusti.
Enligt Hällströms undersökning borde man gräva en kanal genom Taipalenäset och bygga en kanal med två slussar. Kostnaderna för en kanal, 7 fot djup, och anslutande rensning av mindre forsar i köpingen Varkaus och dess närhet beräknades till 75 176,77 rubel.

Bygget av den första Taipalekanalen 1835 till 1840
På våren 1835 påbörjades förberedelser för kanalbygget. Arbetsledningen sköttes av Svante Vestling, men Fredrik Hällström, som hade planerat kanalen, var den egentlige ledaren. Hällström och Rosenkampff handledde Vestling under de förstå åren och med de viktigaste arbetena.
Bondebefolkningen som gick på dagsverke var inte vana vid kanalbygge. På grund av detta var deras arbetseffektivitet ganska låg. Många av dem arbetade bara några dagar och detta förorsakade svårigheter vid krävande arbetsuppgifter. Arbetsåret startade den 1 september och slutade den 31 augusti. På sommaren behövdes folket i jordbruket och på vintern var det svårt att gräva på grund av is och snö. Antalet människor vid kanalbygget varierade mellan 80 och 100 på hösten.
Grävandet påbörjades i kanallinjens nedre del. 99 000 rubel hade beviljats för arbetet, men kejsaren minskade anslaget och man fick endast 9 800 rubel under det första året. Senare betalade staten ett dubbelt anslag, som man hade lovat.
Nya arbetsmetoder och tekniker togs i bruk. En järnväg byggdes år 1836 och den användes för jordtransporter. Jorden grävdes med spadar och lastades i vagnar, som drogs med handkraft mellan lastnings- och lossningsplatserna. Järnvägen användes tre år. Dessutom använde man mudderverk, pålkranar samt nya järnspadar och järnhackor. Berg krossades med hjälp av krut. Slussportarna försågs med järnbeslag, även detta var en ny teknik.

Stenslussar ett krävande arbete för ingenjörer
Byggandet av stenslussar var ett stort och krävande arbete för dåtidens ingenjörer. Man hade tidigare bara byggt små slussar av trä, men de var alldeles för små för att vara förebilder för stenslussar, som var avsedda för större fartyg. Hällström fick sin utbildning vid byggandet av Göta kanal åren 1813 till 1819 och han ville att stenslussar skulle byggas även i Taipale.
Man visste inte om de finska kalkstenarna skulle passa som ingrediens i cement eller inte. Professor G. E. Pasch hade lyckats blanda cement av lokala ingredienser vid Göta kanal och hans cement höll sig också under vattnet. Denna metod kunde använts även i Taipale kanal. Man ansåg att utländska råvaror skulle höja kanalpriset alldeles för mycket. Hällström och Rosenkampff beslöt att bygga murarna utan något bindemedel och att slusskammrarna skulle brädfodras mycket tätt.
Kanalarbetet gick framåt enligt planerna. Kanallinjen bestod av öppna kanaler, två slussar och en bassäng för passerande skepp. Slussarna gjordes mestadels av oslipad granit, bara de övre delarna av slusskamrarna gjordes av hackad sten. Grovt stenarbete sparade kostnader och passade bra för dagsverken. Under det fjärde och sista arbetsåret brädfodrades slusskammrarna och smörjades med tjära. Slussportarna installerades.
Taipale och Konnus var de första slusskanalerna som finska staten byggde.

Kanalmått av den första Taipale kanalen:

Total längd	Total lyfthöjd	Antal slussar	Max båtlängd	Max båtbredd	Max båtdjup	Max masthöjd	Max fart
845 m	5,4 m	2	38,5 m	13,6 m	2,15 m	m

Den äldsta Taipalekanalen i dag
I dag kan man se den äldsta Taipalekanalen nästan i sin helhet. Slussportarna och brädfodringen har rivits ner men slusskammrarna och de öppna kanaldelarna finns kvar. En liten del av den gamla kanallinjen ligger under landsväg nummer 23, som är en damm för kanalen. Det finns drygt en meter vatten i kanalen, så det är möjligt att se strukturen, som fortfarande är i bra skick.
Den gamla Taipalekanalen hör till det finska Kanalmuseet. Tyvärr är informationen endast på finska, men bilderna är fina. Det finns en stående sommarutställning i området. Den nuvarande Taipalekanalen ligger bredvid den äldsta kanalen.

Den andra Taipalekanalen

Kanalmått av den andra Taipalekanalen:

Total längd	Total lyfthöjd	Antal slussar	Max båtlängd	Max båtbredd	Max båtdjup	Max masthöjd	Max fart
564 m	5,4 m	2	50,5 m	7,7 m	2,67 m	m

Den andra Taipalekanalen i dag
Den andra Taipalekanalen ligger nu begracd under den tredje, nuvarande kanalen som byggdes på 1960-talet.

Den tredje Taipale kanalen 19621967

Kanalmått av den tredje Taipalekanalen:

Total längd	Total lyfthöjd	Antal slussar	Max båtlängd	Max båtbredd	Max båtdjup	Max masthöjd	Max fart
564 m	4,6 m	1	160 m	13,2 m	4,8 m	m

Riitta Kankkunen © 2003

Tämä sivu on suomeksi

Tryck på denna slussport för att komma tillbaka till samlingssidan för finska kanaler.

Denna sida ändrades senast