Montgomery Canal

Tidigare namn på denna kanal är Montgomeryshire Canal ochLlannymynech Branch of Ellesmere Canal. I dagligt tal kallas den "The Monty".

Enligt de ursprungliga planerna skulle denna kanal utgå från Llanymynech till Newtown via Welshpool, men i stället grävdes den från Frankton Junction på Llangollen Canal till Newton. Den är 53 kilometer lång.
Märkligt nog byggdes den aldrig fram till staden Montgomery som gett den sitt namn!

Namn

Längd

Fartygslängd

Bredd

Djup

Antal
slussar

Byggår
(Större ombyggnad)

Montgomery Canal

53 km

22 m

2 m

m

24 (26)

1794 - 1819/1821
1966 -

 

Montgomerykanalen byggdes av en helt annan anledning än de allra flesta andra kanalerna i Storbritannien som byggdes för att frakta gods mot betalning. Exempelvis malm från gruvor till fabriker eller färdiga varor från fabriker till kunder. Fraktavgifterna skulle betala investeringen och ge avkastning till dem som satsat pengar på kanalbyggena.
Huvudsyftet med Montgomerykanalen var i stället att frakta kalk från ett kalkbrott till bönder längs kanalen för gödning av deras åkrar. Detta kalk skulle ge bättre avkastning på de magra åkrarna och ge avkastning på det viset.

Förslaget om att bygga Montgomery kanal mellan Llanymynech, dit Ellesmerekanalen var tänkt att gå, till Welshpool väcktes 1792. Året därefter kom man på att kanalen borde förlängas till Newton och 1794 fick man planerna godkända av parlamentet.
John Dadford utsågs till ingenjör och byggledare och han fick sin bror Thomas Dadford junior till medhjälpare.
1797 hade bygget under stora besvär blivit klar på en sträcka av 26 kilometer mellan Llanymynech till Garthmyl beläget 11 kilometer från Newtown. Då var pengarna slut så Garthmyl fick bli slutstation för kanalen under hela 20 år.
1815 fick man tillåtelse att fortsätta bygget och att sälja fler aktier till ett värde av 40 000 pund för att kunna fortsätta bygget till Newport. Den nya delen av kanalen kallades den västra grenen och den redan färdiga kanalen kallades följaktligen den östra grenen.. För att bygga den västra delen skapades ett nytt bolag för att inte riskera ekonomin för den redan färdiga kanalen. Josias Jessop engagerades för att planera dragningen av kanalen och John Williams anställdes som utförande ingenjör. Denna kanaldel blev färdig 1821.

Den först byggda delen av Montgomerykanalen köptes år 1847 upp av Shropshire Union Railways and Canal Company och blev då en del av Shropshire Unions nätverk av kanaler. 1850 köpte bolaget även den västra, nybyggda, delen av Montgomerykanalen.
Utbyggnaden av järnvägar i detta område skedde mycket långsamt vilket gjorde att Montgomerykanalens båda delar var klart lönsamma fram till och med första världskriget då de tidigare vinsterna vändes till kraftiga förluster.
1922 slukades Shropshire Union Railways and Canal Company av storbolaget Lindon, Midland and Scottish Railway varefter underhållet av kanalen drogs ner avsevärt. Detta resulterade i att kanalbanken 1936 rämnade i nära anslutning till Llangollankanalen vid Frankton Junction. Trots att kanalbolaget hade skyldighet att underhålla och hålla kanalen farbar beslutade bolaget att helt stänga kanalen, vilket i efterhand, 1944, godkändes av parlamentet.

Vändningen kom 1969 då myndigheterna i staden Welshpool presenterade planer på ett vägbygge över det gamla kanalområdet genom staden vilket för alltid skulle göra det omöjligt att återställa kanalen för sjöfart. Frivilliga krafter gjorde då gemensam sak med statliga British Waterways och startade en renovering, bit för bit, av kanalen.
1987 kunde kanalens förbindelse med Llangollenkanalen vid Frankton Junction och slussarna där öppnas för trafik. Sedan följde den 6 kilometer långa sträckan från Frankton Junction till Queens Head år 1996. Därefter har flera delar öppnats, men fortfarande återstår mycket att göra.

Montgomerykanalen är en sidogren till Llangollenkanalen. Läs mer om den kanalen här.
Llangollenkanalen i sig är en förlängning av Ellesmerekanalen. Läs mer om den här.


Källor: Brian Roberts, Britain's Waterways, 1999. Peter L. Smith, Discovering Canals in Britain, 1997. L.A. Edwards, Map of the Inland Waterways of England and Wales, 1991. E. & R Bailey, The waterways of Britain and Europe, 1990. Charles Hadfield, British Canals, 1979. Dessutom ett flertal webbsidor.

Sänd gärna kommentarer och fler länktips till: Bosse Arnholm

Tryck här för att komma tillbaka till Europasidan.

 


Denna sida ändrades senast 12-11-12