Atlantic Intracoastal Waterway

Kort historia:
USA:s finansminister Albert Gallatin presenterade 1808 en rapport "Public Roads and Canals". Här argumenterade han först och främst för att den federala regeringen skulle skjuta till pengar till ett väl fungerande nät av vägar och kanaler och presenterade förslag på vägar och kanaler som borde få federal hjälp. I första hand förespråkade han en skyddad kanal längs den amerikanska ostkusten, kanalförbindelser mellan Atlantkusten och de stora segelbara floderna längre västerut och med de stora sjöarna i norr, samt en rad vägar från knutpunkterna vid kanalerna.
Planen angav också att den federala regeringen skulle undersöka och föreslå de mest nödvändiga förbindelselederna, även bygga dem, och sedan skulle lokala stater och företag ta över drift och underhåll. Den militära, politiska och civila nyttan sammantagen skulle avgöra om ett undersökt projekt skulle genomföras.
Denna idéplan har sedan legat till grund för det mesta av den infrastruktur av kanaler som byggts i USA.
Gallatin konstaterade att USA hade en så gott som färdig skyddad farled utmed sin Atlantkust, hela vägen från Massachusetts till södra Georgia. Denna led skars enbart av på fyra ställen; Cape Cod, New Jersey mellan Raritanfloden och Delawarefloden, halvön mellan Delawarefloden och Chesapeakeviken och träskmarkerna mellan Chesapeakeviken och Albemarlesundet. Gallatin beräknade att det skulle kosta 3 miljoner dollar att bygga de fyra kanaler som behövdes.
1919 kom en ny rapport "Roads and Canals" och denna gången var det försvarsminister John C. Calhoun som lade fram förslaget. Han följde i stort sett det Gallatin föreslagit 1808 och föreslog dessutom att arméns ingenjörstrupper skulle kunna användas för förundersökningar för kanaler och vägar och när det var behövligt även för att leda och övervaka byggandet.
Denna rapport låg till grund för General Survey Act som antogs 1924.

		© Bilderna tagna 2011 av Jahn Børe Jahnsen
Kanalen vid Coinjock i North Carolina	Kanalen vid Chesapeake i Virginia

Chesapeake and Delaware Canal
Redan 1793 och 1796 gjordes försök att gräva kanal mellan Chesapeakeviken och Albemarleviken och mellan Delawarefloden och New Yorkviken. Dessa försök misslyckades, liksom det försök som startades 1804. Då pågick kanalgrävning under ett och ett halvt år innan pengarna tog slut. Bolaget gjorde inte mycket mer åt saken förrän det 1822 fått ny ledning och lyckats skaffa fram mer pengar. 1824 startade arbetena på nytt, men snart nog rådde åter brist på pengar. Nu hjälpte USA till genom att teckna aktier för 300 000 dollar och några år senare för ytterligare 150 000 dollar.
Kanalen blev färdig 1829 och var då 13,6 miles lång, 10 fot djup och 66 fot bred. De fyra slussarna var 22 fot breda och 100 fot långa.
Trots en hel del legala besvärligheter, tekniska problem och konkurrens från en nästan parallelt gående järnväg lyckades kanalen locka till sig en ansenlig mängd gods och fyllde på detta vis sitt uppdrag väl.

Dismal Swamp Canal
Dismal Swamp Canal Company började gräva denna kanal redan 1793, men då bolaget var oerfaret, dåligt organiserat och led dessutom ständig brist på pengar gick arbetena med kanalen mycket långsamt.
Vid en inspektion 1816 befanns att vattendjupet aldrig var större än 18 till 20 tum, vanligen mindre.
För att få igång arbetena beslutade kongressen 1826 att köpa aktier i bolaget för 150 000 dollar, under förutsättning att dessa pengar skulle räcka för att göra kanalen farbar.
Sedan gick det snabbt. Redan i december 1828 kunde den nya kanalen tas i bruk, och då hade den i praktiken byggts helt ny. Den var 22,5 miles lång, i snitt 40 fot bred och fartyg med ett djupgående på 5,5 fot kunde passera. Den hade fem slussar.
Kanalen drog snabbt till sig ansenliga mängder trafik. Redan 1833 passerade 2,5 miljoner ton gods och 1854 mer än 3,5 miljoner ton.
Albemarle and Chesapeake Canal
Det fanns en alternativ väg för en kanal mellan Norfolk och Albemarlesundet. Genom ett låglänt område från Curritucksundet till Elisabethfloden. Detta var ett av de första alternativen som undersöktes, men i stället byggdes alltså Dismal Swampkanalen.
Idén att gräva kanal här föll dock inte i glömska. 1856 bildades Albemarle and Chesapeake Canal Company som genast började bygga en 8 fot djup och 60 fot bred kanal denna väg. 1859 kunde det första fartyget passera. Här fanns inga slussar, men man byggde en stämport för att hindra tidvattnet från Elisabethfloden att tränga in i kanalen och erodera slänterna.

Delaware och Raritan Canal
De 44 miles från Bordentown vid Delawarefloden till New Brunswick vid Raritan var föremål för kanalplaner redan 1796 och 1804. Då gjordes försök att rensa befintliga vattendrag. 1816 gjordes en större undersökning, men ingenting blev av under många år. Mycket beroende på lokal tjäbbel och avundsjuka. 1830 kom dock arbetena igång samtidigt som en järnväg byggdes.
Kanalen med 14 slussar kunde öppnas 1834, trots att den inte var helt färdig förrän 1838. Den var 80 fot bred med ett djup mellan 7 och 8 fot. Slussarna var 220 fot långa och den smalaste av dem 24 fot bred.
Denna kanal blev snabbt mycket populär och den mest trafikerade i hela USA. Det var kol från Pennsylvania som dominerade.

Cape Cod Canal
Efter årtionden av undersökningar och utredningar, var det till slut en finansman i New York, August Belmont, som gjorde slag i saken. 1907 köpte han rättigheterna att bygga en kanal och han köpte den mark som behövdes och 1909 kunde arbetena börja. 1914 öppnades den 7,68 miles långa kanalen som var utan slusser. Den var 200 fot bred vid ytan och 100 meter bred vid botten på 25 fot. Att den var så smal gjorde det omöjligt för fartyg att mötas.
Kanalen lyckdes inte dra till sig den väntade trafikmängden. Den var för smal, vilket gjorde strömmarna svåra. En del tillbud inträffade också.
1917 kom förslaget att USA skulle överta kanalen och en uppgörelse slöts 1921, men genomfördes först 1928.
Under tiden ökade trafiken. 1927 passerade knappt 0,9 miljoner ton gods och 1930 hade detta ökat till 2,5 miljoner ton.
Sedan staten tagit över började man planera för en utbyggnad som inte blev klar förrän 1940. Då var kanalen utbyggd till 32 fots djup. Bottenbredden var 480 fot och bredden vid ytan 700 fot.
Därefter ökade trafiken avsevärt. Sedan 1970-talet passeras kanalen av runt 12,5 miljoner ton gods årligen, och dessutom av tusentals nöjesbåtar.

Läs mer om:
Länken till Mexikanska Gulfen
Gulf Intracoastal WaterWays

Tryck här för att komma tillbaka till kanalstart-sidan.

Denna sida ändrades senast 12-11-12