Tryck här för att komma tillbaka till kanalstart-sidan. 
Kort historia:
USA:s finansminister Albert Gallatin presenterade 1808 en rapport "Public Roads and Canals". Här argumenterade han först och främst för att den federala regeringen skulle skjuta till pengar till ett väl fungerande nät av vägar och kanaler och presenterade förslag på vägar och kanaler som borde få federal hjälp. I första hand förespråkade han en skyddad kanal längs den amerikanska ostkusten, kanalförbindelser mellan Atlantkusten och de stora segelbara floderna längre västerut och med de stora sjöarna i norr, samt en rad vägar från knutpunkterna vid kanalerna.
Planen angav också att den federala regeringen skulle undersöka och föreslå de mest nödvändiga förbindelselederna, även bygga dem, och sedan skulle lokala stater och företag ta över drift och underhåll. Den militära, politiska och civila nyttan sammantagen skulle avgöra om ett undersökt projekt skulle genomföras.
Denna idéplan har sedan legat till grund för det mesta av den infrastruktur av kanaler som byggts i USA. Gulf Intracoastal WaterWays inte minst, trots att denna led sig inte finns med i Gallatins rapport.
1819 kom en ny rapport "Roads and Canals" och denna gången var det försvarsminister John C. Calhoun som lade fram förslaget. Han följde i stort sett det Gallatin föreslagit 1808 och föreslog dessutom att arméns ingenjörstrupper skulle kunna för användas för förundersökningar för kanaler och vägar och när det var behövligt även för att leda och övervaka byggandet.
Denna rapport låg till grund för General Survey Act som antogs 1824.
Den amerikanska ostkusten såg ganska snabba resultat av kanalbyggandet, medan gulfkusten fick vänta. Här fanns dock visionärer som föreslog en skyddad kanalförbindelse från atlantkusten till den mexikanska gränsen.
1826 begärde presidenten en undersökning av möjligheterna för en sådan kanalförbindelse. 1829 levererades undersökningen av arméingenjörerna, där de konstaterade att en kanalförbindelse över Floridanäset skulle bli svår och mycket dyr. Däremot vore en kanal från St Marks i västra Florida till Pontchartrain i Louisiana mycket fördelaktig och även ekonomiskt motiverad. Redan i denna rapport stakade ingenjörerna ut den väg kanalen borde gå, och som den sedan verkligen kom att gå, men det skulle dröja över hundra år innan drömmen blev verklighet.
Under senare hälften av 1800-talet var järnvägarna på modet. Järnvägsoperatörerna gjorde allt för att hindra sjötransporter och det var inte förrän några inflytelserika affärsmän i Victoria, Texas, 1905 bildade Interstate Inland Waterway League som kanalfrågan åter kom ordentligt upp på bordet. Affärsmännen ville förbinda segelbara floder, sjöar och vikar med små kanalbitar för att få en sammanhängande sjöfartsled. Man pekade på att nationen skulle spara 2 miljoner dollar per år enbart på billigare koltransporter från Pennsylvania till Texas och Louisiana på detta.
Organisationen ändrade snart sitt namn till Intracoastal Canal Association of Louisiana and Texas och senare till Gulf Intracoastal Canal Association och under detta namn finns organisationen kvar än idag. Utan de påtryckningar denna organisation utövat hade Gulf Intracoastal WaterWays sanolikt aldrig blivit verklighet.
Men inte gick det fort trots påtryckningarna!
Först 1925 beslöt den federala regering att en sammanhängande kanal skulle byggas mellan New Orleans och Galveston. Två år senare kom beslutet att förlänga denna kanal till Corpus Christi.
Denna kanal blev omedelbart en succé som drog till sig avsevärt mycket mer trafik än man räknat med. Denna stora trafik fick kanalintressenterna öster om New Orleans att vakna till liv, och 1942 beslutades om en samanhängande kanal från Florida i öster till den mexikanska gränsen i väster.
Detta beslut kom till mycket på grund av andra världskriget. Tyskarna stationerade ubåtar både utmed USAs atlantkust och i Mexikanska Gulfen. Bara i Mexikanska Gulfen torpederades åtminstone 24 amerikanska handelsfartyg, vilket avsevärt skyndade på byggandet av den förlängda Gulf Intracoastal WaterWays, GIWW. Och redan under krigsåren var kanalen i fullt bruk för att frakta förnödenheter åt den amerikanska krigsmakten.
Helt färdig och invigd blev kanalen 1949. Den sträckte sig efter detta från Carabelle i Florida till Brownsville i Texas.
Kanalen drog till sig trafik i större mängd än man vågat hoppas på. Den anslöt till flera flodsystem som därmed fick bättre förbindelser. Från GIWW byggdes dessutom en rad sidokanaler till städer och industrier vilket också ökade trafiken. Sammanlagt finns nästan 90 sådana tillflöden utmed GIWW.
1949, det år då kanalen var helt klar, transporterades sammanlagt 28 miljoner ton gods. 1972 hade detta ökat till 109 miljoner ton gods, för att under resten av 1970-talet minska något.
Tryck här för att komma tillbaka till kanalstart-sidan.
Denna sida ändrades senast 12-11-12