Tryck här för att komma tillbaka till Kronobergssidan. Vi startade vid första baslägret i den undangömda Hagetorpaviken i norra delen av Helgasjön och färdades till det sista baslägret i Asa som är den norra ändpunkten för kanalsystemet. Vår start i norr innebar att vi inte behövde gå den ca 15 km långa delen av kanalsystemet över Helgasjön från Räppe i söder. I denna tidiga försommar var lövträden ännu ljusgröna mot den mörka barrskogen.
Hagetorpaviken är en central plats för moderna sjöfarare i Helgasjön. Här slog sig David Cid ner på 1930-talet. Han var på sin tid en av förgrundsgestalterna i Helgasjöns Segelsällskap http://www.helgasjonssegelsallskap.org.se/ och har fått det farliga Cidgrund uppkallat efter sig. Segelsällskapet har bryggor och varv i Evedal i söder och en egen stuga på Bergö i norra delen av sjön. Genom Segelsällskapet har det gjorts sjökort och satts ut sjömärken.
I lagom vind gick vi västerut över Helgasjön till Åby sluss. När vi var mitt för Eknalandet i norr hade vi Segelsällskapets Bergö söder om oss. När vi siktade Duskan i Åbyviken kunde vi i klart väder ha kunnat skönja den gula villan vid slussen men nu var det grådis och regn i luften.
Väl framme i Åby kom slussvakten och hans mannar ganska snart. Han var budad dagen innan. Detta krävs enligt Växjö kommuns tekniska förvaltning och är en besvärlig ordning eftersom kravet endast framgår av den skylt man möter nere vid stranden när man kommer fram till slussen. Vi har anmärkt på detta hos den tekniska förvaltningen där vi möttes av förståelse och löfte om att man skulle titta på frågan.
Här vid slussen var det dags för en andra frukost efter strapatserna med all inlastning, losskastning och färd över Helgasjön. Vi dukade upp frukosten på gräsplanen ovanför slussen.
Slussen är byggd 1886. Det finns en minnessten nedanför slussen där initiativtagarna till projektet har fått sina initialer inskrivna med guldskrift. Det var landssekreterare, C. A. Holmberg, F. Gyllenswärd, herre till herrgården Åby strax ovanför slussen, och handlanden J. Gust. Pettersson i Nykulla.. Slussen lyfter båtarna ca 2 m från Helgasjön upp till Åbyån. Den är helt hand- och naturdriven. Det finns en port mot Helgasjön och den manövreras lätt med vevar i en sinnrik utväxling. När porten öppnas strömmar vattnet ut. Den övre porten öppnas med ett gångspel och när porten öppnas strömmar vatten in. Så enkelt är det. Strax ovanför slussen går en körväg på en svängbro. Denna bro måste svängas även för den minsta båt. Bron är sinnrikt upphängd och balanserad på en mittpelare så att den lätt manövreras med handkraft. När ångaren Thor kommer tas han numera ensam in i slussen. Det går annars dit även andra mindre båtar men Thor är ett museiföremål som man måste vara aktsam om.
Åby är en gammal industriort där man har utnyttjat vattenkraften. Nu finns här ett elkraftverk och andra industrier är borta. På 1800-talet drev Adolf Vilhem Petri bl.a. tillverkning av havregryn här enligt en amerikansk metod. Han blev kunglig hovleverantör till Oscar II och så rik att en son som drev textilfabrik blev konsul. Hans son Carl-Axel Petri blev justitieminister. Efter havregrynen blev det möbelfabrik här. Gjorde exklusiva möbler till Nordiska Kompaniet och de svenska ambassaderna ute i världen. Här gjordes även den berömda Åbysängen med sängbotten av vävd eller flätad metalltråd. I Åby finns nu ett kanotcentrum för hyrning och byten av kanoter.
Vi tuffade sakta norrut på Åbyån. Vid sidorna gled den vackra bebyggelsen förbi. Vi kunde skymta den gamla möbelfabrikens disponentvilla och kontorsvillan och bildhuggeriet. Snart hade vi Åby herrgård på högersidan med huvudbyggnad och två flyglar. Den är sedan länge i bondehand för ägornas skull och är väl obebodd. Den har chanserat både till byggnader och trädgård. Här skulle behövas kärleksfulla boende ägare.
För vattnen upp till Asa finns sjökort med farled inlagd och djupsiffror och djupkurvor. Det finns dock inte någon utprickning vilket gör att sjöfararna själva på egen risk måste beräkna avstånden till de många grunden. Hit kommer båtarna från Helgasjön sällan. De moderna båtarna far omkring på de vida djupa farvattnen där och deras ägare har sällan sjömansskap nog för att färdas i de farliga vattnen norr om slussen.
Från Åbyån kommer man ut i Skavenäsasjön ganska enkelt genom att hålla väster om den stora ön som ligger som en buteljkork i sundet. Efter några minuter ser man en ö som är så liten att den nog är i vart fall Sveriges minsta ö. Den rymmer endast ett enda lövträd med dess rot. Den har inget allmänt namn men döpes här till Pluttö. Fiskgjusar skrämdes upp från deras bon och de seglade hotfullt och vaktande i vida ringar över dem.
Skavenäsasjön bjuder på vida stränder i norr och man ser inte utan vidare hur man skall fortsätta. Farleden går emellertid i nordostlig riktning i gattet mellan Södra Åsudden på landet i söder och den smala spetsiga Norra Åsudden i norr. Väl på rätt väg kommer man snart fram till Ferön mitt i vattnet. Denna ö ligger mitt emot Nykulla brygga på östra sidan. Här vid Nykulla är det en gammal lastageplats för nyttotrafiken. Här vänder också Thor ibland på sina halvlånga turer. Ovanför bryggan är det en sluttande äng med björkar och här hålls det friluftsgudtjänster ibland.
Vi gick in till Ferön för att ha lunch. Det dukades på porslin och det serverades ostpajer med rödvin. Vi skulle inte vara sämre än våra koloniala förebilder bland upptäcktsresandena. Vi hade dock varken boyar eller sherpas utan hjälpte oss själva. Ferön har vackra klipphällar i söder och fina markplaner ovanför - som gjorda för nattläger. Stranden har en fin sandvik där man lätt lägger till med en liten båt. Problemet för de stora motorbåtägarna på Helgasjön är ju att de aldrig kan uppleva strändernas tjusning med lukt av pors och fina badvikar. De kommer inte in in med sina motorkryssare. De går som den flygande holländaren osaligt fram och tillbaka på storsjön och djupvikarnas vidder. På samma sätt far seglarna omkring men om de inte upptäcker några stränder så upptäcker de ändå sin egen själ - så sägs det.
Nu kom regnet. Det var rikligt men relativt harmlöst. Vi kurade under träden ett tag tills det mattades. Då fortsatte vi. Det finns ju olika sorters regn. En del gör en genomblöt på tre sekunder, en del kan man vistas länge i utan att ha regnkläder på sig.
Nu fortsatte vi upp mot Tolgasjön. Här var vägvalet än mer oklart än förut. Man kan gå katasrofalt fel genom att hålla rakt norrut. Då hamnar man i en djup vik från vilken det inte finns annat än återvändo. I stället skall man hålla kursen nordostlig och då siktar man snart Tolgs kyrktorn. Man kan gå mot tornet tills man är helt ute i denna östra del av sjön, då girar man rakt norrut. I denna del av sjön faller Mörrumsån ut i söder. Den kommer med väldiga vattenmassor som går i kraftiga vattenfall på vägen. Inte långt i öster finns länets största vattenkvarn vid Varetorp och i Tolg ligger Lidekvarns kraftverk som ger mycket elström.
Vår väg gick nu norrut och i det vassbälte som i regnet tonade fram på bred front framför oss skulle vi nu försöka hitta infarten till Asa kanal. Vi fann den svårupptäckt i östra delen av vassbältet.
Kanalen går i ett märkligt vattenland. Det är ett vidsträckt vasslandskap med säljträd vid sidorna. Vattenklövern breder ut mattor av blommor som ibland liknar vita hyacinter. Trädrötter sträcker sig vattentvättade och nakna ner i dydjupen. Stora hägrar lyfter makligt med sina väldiga vingar och seglar i väg utmed åfåran. Man passerar under en vägbro i Tolgs by, den del av Tolg som ligger ganska långt från kyrkbyn. På slänterna upp från ån reser sig de pampiga bondgårdshusen. Det är som om bönderna tävlat i storlek och snickarglädje för att ingen skulle vara sämre än någon annan. När vi kommit förbi bron stannade vi för en kaffepaus med båten sakta flytande in mot vassen. En av oss tog nu upp Jerome K. Jeromes berömda bok Tre män i en båt och läste ett kapitel. Under tiden hörde vi som ljudfond alla fåglarnas kvittrande, pipande, kluckande och drillande kakafoni i vattenlandet.
Vid en krök av åfåran svängde vi förbi ett vildsvin som med uppsvälld kropp låg med spretande ben i vasskanten. Hur den dött vet vi inte. Det sägs att den drunknat i en vak när det var is. Detta vattenlik var känt utmed farleden så att vi fick kommentarer om det ända nere i Åby på hemvägen. Vildsvinen är i länet nu cirka 4000 djur. De fördubblar sitt antal varje år och det stundar svåra tider för markägarna. Detta är svårjagade djur och man kan betvivla att det finns så envisa jägare att stammen kan hållas nere.
Från denna å i vasslandskapet kommer man in i Asasjön i det så kallade oset. Här är det svårt att hitta rätt. Det är oklart var farleden går och det är stengrund vid sidorna. Här måste man hålla rätt på metern när. Det gick bra för oss att komma in i Asasjön men det var värre på hemvägen. Då kom vi in i stenskravlet så att motorn hoppade upp och vi trodde att brytpinnen gått av. En snabb kontroll visade att allt dock var i sin ordning. Man kan undra hur skepparna på ångaren Thor klarar denna passage.
Asasjön är långsmal och verkar vara en enkel farled, men så är det inte. Man närmar sig tre öar som man måste passera på rätt sätt. Man måste gå in på nordostlig kurs norr om den sydliga ön och söder om de två nordliga öarna och sedan väster om dessa öar ganska nära land, men inte för nära. Vid båda sidor har man grund som man måste undvika. När man väl har kommit mellan öarna möter de svåraste farorna. Snart har man Jungfruvassen på sjösidan och stengrund på landsidan. Man ser vid denna tidens högvatten inget av dessa faror. Junfruvassen är särskilt skräckinjagande. Man kan lätt tänka sig vackra, nakna jungfrur kvittrande hoppa omkring på sin sandbank med lockrop till skeppare som låter sig luras att gå i kvav medan jungfrurna glatt dyker ner i djupet.
Vi klarade i alla fall farorna och nu gick farleden över till östra sidan av den smala sjön. Snart såg vi Asa kyrka på östra sidan och började ana bryggorna vid sjöns nordliga ände. På den västra sidan hade vi herrgårdens brygga.
Hela färdvägen från Åby och uppåt präglades av en sorts ödslighet. Det låg hus och gårdar tillbakadraget och tyst långt uppe på höjderna utmed sjöarna. Vi kunde inte se en enda innevånare. Inte ens i Tolg syntes det någon människa. Vi visste annars att där finns en lanthandel en bit från ån där man kan handla vardag som söndag och där det finns luriga anslag som med täckmantel av bokbindarkurs m.m. förkunnar när det är ölafton. Vi hade visserligen inte glaspärlor eller fickknivar med oss, men vi skulle ändå ha kunnat bjuda på kaffe om någon innevånare hade vågat sig fram.
Asa är helt annorlunda än Tolg. Det finns inga välmående bondgårdar att se. Det fanns en kyrkby på östra stranden med vackra stugor. Men de har rivits under tidigt 1800-tal då man skapat ett ödsligt godslandskap av herrgården. Denna har haft en väldig storlek och omfattat ca 9000 ha vilket är i klass med det berömda Huseby söder om Växjö. Efter andra världskriget har herrgården styckats. Gårdar har sålts av och herrgårdens åkerbruk har blivit en särskid gård. Skogen har staten behållit i sin hand och gjort till skogsbruksskola.
Vi la till vid bryggan vid östra sidan och gick upp till vårt basläger i vandrarhemmet som en gång varit folkskola och sedan postkontor. Det ligger i rad med kyrkan utmed vägen. Där lagade vi vår supé och intog den med utsikt över herrgården på andra sidan sjön. Snart gick vi till sängs för att stärka oss för morgondagens återfärd.
Asa Herrgård var sedan tiden före första världskripet en reträttplats för den tyske finansmagnaten Hugo Stinnes. Än i dag finns koncernen kvar. Den har köpt in svenska åkeriföretag och nu trafikeras svenska vägar av bilar med texten "Stinnes Logistik". Hugo Stinnes rikedom och inflytande före andra världskriget var av oerhörd omfattning. Hit kom han med extratåg från Berlin, därefter med sin lustjakt Cläre från Räppe om han inte kom landsvägen från Lammhult. Här besöktes han av stora potentater som Ludendorff och Hindenburg för politiska överläggningar. Här bodde hans familj under långa somrar och här trodde hans dotter Clärenore att hon skulle kunna leva vidare som herrgårdsägare efter andra världskriget. Men egendomen konfiskerades av svenska staten på grund av misstankar att det hade investerats nazistkapital i den och den gjordes till skogsbruksskola. Fel eller rätt så fick Clärenore med ersättningspengarna skaffa sig annan egendom vilket hon också gjorde. Själv är hon berömd för att ha gjort en resa jorden runt med bil på 1920-talet. Hon gjorde det med en splitt ny Adler 1926 som hon tog ut från pappas bilfrabrik. Om detta har hon skrivit boken 5000 mil med bil. Asa herrgård är i dag ett konferenshotell i lyxig stil.
Tryck här för att komma tillbaka till Kronobergssidan.
Denna sida ändrades senast