Strömnäskanalen

Görviksskogen har en lång historia. Här var bebott redan på stenåldern vilket visas av att här hittats en mängd redskap och bostadsrester från den tiden. Men riktigt "livat" blev det inte förrän under 1800-talets skogsrusch då flera olika skogsbolag köpte rätter till skogsavverkning i området.
De mest kända var köpmannen P.F. Heffner, Wifstavarf AB (WVAB), Kungsgården-Marieberg AB, Skönviks AB och Mons Trävarubolag.
Heffner och WVAB hade sina sågverk utmed Inndalsälven medan de andra bolgen hade sina sågverk vid Ångermanälven.
Alla flottningslederna i området ledde till Ångermanälven, vilket alltså missgynnade Heffner och WVAB, som 1875 gav kapten Lars Berg vid Kongl. Väg- och Vattenbyggnads-corpsen uppdrag att undersöka förutsättningarna för en kommunikationsled från Görviks- eller Länglingsån till Ammerälvens floddal.
Ett år senare presenterade Lars Berg sina resultat och kostnadsberäkningar. Det ena förslaget var en järnväg mellan sjöarna Länglingen och Stora Älggårdsvattnet till en kostnad av 306 670 kronor och det andra förslaget en kanal mellan sjöarna Hundvågen och Nordåsvattnet för en kostnad av 104 100 kronor.
WVAB anställde 1877 Elias Bränholm som faktor för byggandet av den föreslagna kanalen och arbetena kom igång samma år och den färdiga kanalen kunde tas i bruk 1880.
Men friden för WVAB blev kortvarig. Samma år som kanalen var färdig och togs i bruk ansökte konkurrenterna om att deras flottningsled skulle bli en allmän flottled. WVAB anslöt sig till förslaget under förutsättning att även deras flottningskanal skulle göras till allmän flottled. Först 1883 kom Konungens Befallningshavare med sitt beslut som innebar att Länglingeån blev allmän flottled, men inte WVAB:s flottningsled.
Denna dom överklagades och i Kugnl. Maj:ts och Rikets Kammarrätts dom 1883 blev beskedet att även Strömnäskanalen blev allmän flott. Även denna dom överklagades och den slutliga domen, 1884, blev att flottning på Strömnäskanalen förbjöds.
Nu blev goda råd dyra, men WVAB fann på råd. Man kontakade kaptenen vid Kongl. Väg- och Vattenbyggnadscorpsen, Gustaf Nyström, som gick igenom alla domslut och kom fram till att flottningen visst kunde fortsätta genom kanalen som enskild flottningsled om man kunde ordna så att inget vatten fördes över från Länglingeån till Ammerån. För att hindra sådan vattenöverföring anlades flera dammar i kanalen och så fortsatte flottningen.
Konkurrenterna stämde 1891 WVAB för att få deras kanal stängd, men först häradsrätten 1892, sedan hovrätten och till slut Kungl. Maj:ts domar gav alla WVAB rätt år 1896.
Flottningen fortsatte sedan där fram till 1905, då WVAB flyttade över sin flottning till Ångemanälvens flottningssytem där den fortsatte ända in på 1950-talet då all flottning upphörde och timret i stället transporterades på land.
Men detta område är ännu idag högaktuellt. WVAB ingår sedan många år som en del i SCA och den gård, Strömnäs, där faktor Elias Bränholm huserade då han ledde kanalbygget, ägs än idag av SCA och Elias Bränholms ättlingar hyr varje år denna "jaktstuga" under somrarna. Övriga året använder SCA gården som jaktstuga för bland annat representation.



Källor: Gary Hedlund, Mia Söderlunds uppsats "Strömnäskanal genom Görviksskogen", 1996, samt en del sidor på internet.
Sänd gärna kommentarer och fler uppgifter till: mig!

Tryck på denna pil för att komma tillbaka till kanalstart-sidan.

 

Denna sida ändrades senast 15-01-27