Sikmarökanalen

Kort historia:
Dagens Blidö bestod innan landhöjningens "härjningar" av flera öar åtskilda av sund. På 1200-talet fanns de fyra öarna Hoxhals, Västerö, Finören och Sicmar. Sicmar var alltså namnet på dagens Sikmarö som i öster gränsade till Sikmarsundet och i norr till ett sund mellan Sikmaröfladen och Blidösund genom sjön Putten.
Landhöjningen har sedan dess gjort Blidö till en ö.

Under århundradenas lopp har Sikmarsundet grundats upp vilket vållade stora besvär för de boende i området. De hade sina boställen och hamnar i gott skydd inne vid Sikmaröfladen. Härinne fanns också platser där man byggde rospiggar. Redan vid mitten av 1800-talet var det svårt att få ut dessa nybyggen genom sundet.
Uppgrundningen av sundet tog extra fart efter sekelskiftet 1900.
1939 beviljades Sikmaröborna statsbidrag för att muddra sundet, men dessa pengar drogs in innan de betalats ut på grund av krisläget ute i Europa.
Vid mitten av 1900-talet kunde man bara komma igenom sundet vid extremt högvatten, och då endast med stor svårighet.
Det var inte enbart landhöjningen som ställde till problem. Även vassen bredde ut sig i sundet.

Ett försök gjordes att öka djupet genom att spränga i kanalen. Tyvärr trillade allt det som sprängdes upp i luften ner på samma ställe det kom ifrån. Djupet i sundet ökade alltså inte.
Man gjorde också försök att bekämpa vassen. Inte heller dessa försök gav bra resultat.

Under tiden gjorde flera enskilda fastighetsägare försök att handmuddra den yttersta delen av kanalen där uppgrundningen var allra värst.
Flera olika arbetsgrupper bildades också, men utan ordentlig samverkan kunde inget bestående resultat nås.
1970 bildades Sikmarökanalens intresseförening med målet att muddra kanalen och därmed återge Sikmaröfladens dess goda vatten. Denna förening lyckades inte få bidrag till muddring från någon instans. Man kunde inte heller enas om hur kostnaderna för muddringen skulle fördelas mellan fastighetsägarna. Efter detta upplöstes förening.

Sommaren 1977 bildades Föreningen för Sikmarsundets bevarande av 37 tomtägare och sedan gick det undan. Föreningen tog in anbud på muddring av sundet från tre olika entreprenörer. Man räknade med att muddringen skulle kosta cirka 250 000 kronor vilket skulle betalas av tomtägarna.
Redan i november samma år kunde arbetena starta, men stötte relativt snart på problem. De områden på land som reserverats för att ta emot muddermassorna räckte inte till. Och de vallar som byggts höll inte för trycket.
Snabba insatser och välvilliga markägare räddade dock situationen och den 29 juli 1978 kunde Sikmarökanalen invigas under pompa och ståt.
Man var medveten om att kanalen skulle grundas upp igen efter muddringen. Relativt snabbt minskade djupet också med cirka 20 centimeter och sedan har det stabiliserat sig där.

Efter invigningen firas kanalfestival varje år sista lördagen i juli.

Sydliga infarten till Sikmarökanalen.	På väg norrut i kanalen	Samma sträcka norrifrån

Ungefär mitt i kanalen	Ungefär mitt i kanalen	Ungefär mitt i kanalen

Sista sträckan upp mot Sikmarfladen	Sista sträckan upp mot Sikmarfladen

© Alla bilderna tagna 2004 av Bosse Arnholm

Tryck här för att komma tillbaka till Stockholmssidan.

Denna sida ändrades senast