Farleder i Skellefteälven

Skellefteå har alltid haft en omfattande handel och sjöfart. Förr var Skellefteälven farbar för den tidens faryg ända in i Skellefteå stad. Men de allt större fartygen och landhöjningen gjorde det allt svårare att komma in till stadens hamn. Redan då Skellefteå fick sina stadsprivilegier 1845 hade man sin egentliga hamn i Ursviksfjärden och en hel del gods pråmades på Skellefteälven mellan stad och hamn, annat roddes, medan en del transporterades landvägen.I början av 1850-talet började man använda ångbåtar för den ökande godsmängen och då ökade kravet på en rensningen av älvfåran för att underlätta trafiken.
1885 anlades strandskoning i Bergsbyn, vilken bekostades av staden, Flottningsföreningen och ångslusrederierna.
1895 påbörjades arbetet med att spränga bort Hjorthällan vid Stadskajen i Ursviken. Dessa arbeten blev betydligt svårare än vad man kunnat förutse, och därmed även avsevärt dyrare.
Under åren 1885 och 1886 gjordes också omfattande rensningar av älven mellan staden och hamnen.
Farleden nedanför Boströmsbäcken muddrades 1909 och farleden vid Lappstrupen rensades från hindrande stenar både 1919 och 1920.
Sedan Skellefteå 1913 fått sin nya uthamn på Kallholmen färdig och invigd, och dit ut även fått järnvägsförbindelse, minskade behovet av att hålla farleden i Skellefteälven mellan staden och hamnen farbar. Efter detta minskade alltså farledsunderhållet i älven.
1927 inträffade en mycket snabb och oväntad uppgrundning i Sundgrundsrännan och i Ursviken. Flera fartyg gick på grund trots att de höll sig inom tillåtet djupgående. Under året kom även klagomål från företag i området med krav att hamnen och farleden dit måtte muddras till angivit djup.
Undersökningar och utredningar gjordes, men det visade sig bli mycket dyrt att återställa djupet väntade hamnen med sitt beslut om muddring.
Då ingenting gjort under 1927 och inte heller under hela 1928 skrev företaget SB Scharings Söner 1929 till K.Maj:t och krävde ett föreläggande för staden att muddra, och att om så inte skedde skulle den mista sin rätt att ta ut hamnavgifter för lastageplatsen Clemensnäs. Men K.Maj:t gick på kommunens linje, så det blev ingen muddring av.
1936 gjorde bolaget gemensam sak med Inre Ursvikens byamän och Skellefteå Flottningsförening och begärde förhandlingar om muddring med staden. Vid förhandlingarna var man överens om att muddring var önskvärd och att förutsättningarna för en sådan på nytt skulle utredas. Dessutom var man överens om att statsbridrag skulle sökas och att återstoden av kostnaderna skulle fördelas mellan staden, AB Scharins Söner samt Flottningsföreningen. Vid ett möte i april 1938 presenterades utredningen och man beslutade undersöka möjligheterna att få stadsbidrag. Dessa undersökningar gav snabbt ett positivt resultat och redan i slutet av maj samma år beslutade stadsfullmäktige att starta muddringen så snart statsbidrag godkänts. Bidragsansökan sändes in, men innan den var färdigbehandlad av K.Maj:t bröt 2:a världskriget ut och ärendet blev liggandes i avvaktan på bättre tider.
År 1942 återkom AB Scharins Söner med en fråga tillhamsntyrelsen, om den var villig att dela kostnaderna för muddring av leden till Clemensnäs. Un gefär samtidigt hade en önskan inkommit från Bolidens Gruv AB om att staden borde muddra bort en grundklack utanför Rönnskär. Man hade fått besked om att statsbidrag fortfarande kunde fås även om arbetena var utförda. Men inga statsbidrag kunde utetalas under rådande krig. I Skellefteå enades man tills lut om att AB scharins Söner och Flottningsföreningen skulle bekosta leden till Clemensnäs och att staden skulle bekosta hela Sundgrundsrännan och grundklacken utanför Rönnskär. Arbetena kom snabbt igång och redan under 1944 var leden in till Clemensnäs färdig. Året därefter utfördes övriga arbeten. I januari 1942 beviljades dessutom statsbidrag med 50 procent av kostnaderna.

Under åren 1933 till 1934 muddrades Kurjovikens utlopp i Lappstrupen främst för att öka vattenomsättningen i Kurjoviken och därmed bli av med den obehagliga lukt som de allt fler avloppen ut i viken orsakade. 1936 gjordes änne en muddring i Lappstrupen, denna gång för att underlätta för motorbåtar att ta sig ut och in genom Lappstrupen.
1944 mudrrades både den södra infarten till Kurjoviken, det så kallade Skuthamsnhålet, och de grundaste delarna av Kurjoviken till ett minsta djup av 2,5 meter.

Sluss vid Bergsbydammen i Skellefte Älv

Kort historia:
En viss trafik med fritidsbåtar har sedan länge skett mellan Skellefteå stad och havet. När Kvistforsens kraftstation skulle byggas på 1960-talet byggdes Bergsbydammen mellan Skellefteå stad och havet för att det alltid skulle finnas vatten i älven genom staden. För att fritidsbåtarna skulle ha en chans att passera tvingades man då även bygga en sluss.
Slussen byggdes åren 1963 till 1964 och sedan dess har trafiken med fritidsbåtar ökat avsevärt. Farleden till slussen är väl utmärkt. Den rensades under sommaren 2000 från en hel del sten, vilket ytterligare förenklat för fritidsbåtarna.
Nu tycker många att slussens dimensioner är alltför små. Man tror sig kunna locka fler och större båtar till Skellefteå om den byggs ut. Man har för avsikt att söka EU-bidrag för en utbyggnad.


Total längd

Total lyfthöjd

Antal slussar

Max båtlängd

Max båtbredd

Max båtdjup

Max masthöjd

Max fart

km

1,5 m

1

12 m

3,5 m

1 m

4 m

knop


I juli 2002 har jag fått uppgift om att båtar på 3,5 meters bredd inte alls kan ta sig igenom slussen. Det lär saknas cirka 15 centimeter. F-n tro't!

Bergsjödammen sedd  från nedströms

Slussen sedd från nedströms

Vy nedströms från slussbron

Bergsbydammen sedd från nedströms

Slussen sedd från nedströms

Vy nedströms från slussbron

Slussen sedd uppströms från bron

Slussen sedd uppströms från bron

Slussen nedströms sedd från väntbryggan

Vy från uppströms mot slussen och Bergsjödammen

Slussen sedd uppströms från bron

Slussen sedd uppströms från bron

Slussen nedströms sedd från väntbryggan

Vy från uppströms mot slussen och Bergsbydammen

© Bilderna tagna 2001 av Anders Arnholm

Stackgrönnan



Vid Stackgrönnan vid Skellefteälvens utlopp finns flera ställen som ser ut som kanaler. Men detta är i själva verket naturliga delar av Skellefteälvens delta. På en del ställen har de olika fårorna dock bearbetats för att underlätta för sjöfarten.

© Bilderna tagna 2001 av Anders Arnholm

 

Kejsar Ludvigs kanal

Denna kanal mellan Kallholmen och Rönnskär i Skelleftehamn byggdes 1913, det bör alltså ha skett i samband med att Skellefteås nya uthamn på Kallholmen byggdes. Den tidens store man i Skellefteå var tullförvaltaren Ludvig Cimmerlund, som kallades Kejsar Ludvig och alltså fick ge namn åt kanalen. Det "riktiga" namnet på kanalen är Kilörkanalen.

Slussen sedd uppströms från bron

Slussen sedd uppströms från bron

Slussen nedströms sedd från väntbryggan

Vy från uppströms mot slussen och Bergsjödammen

Kanalens sydliga inlopp

Kanalen korsas av två landsvägsbroar och en järnvägsbro.

Kanalen korsas av två landsvägsbroar och en järnvägsbro.

Den gamla landsvägsbron över kanalen.

© Bilderna tagna 2012 av Bosse Arnholm

Slussen sedd uppströms från bron

Vy från uppströms mot slussen och Bergsjödammen

Slussen nedströms sedd från väntbryggan

Slussen sedd uppströms från bron

Vy norrut från sydligaste bron

Vy norrut från sydligaste bron

Kanalens norra utlopp

Kanalens norra utlopp

© Bilderna tagna 2012 av Bosse Arnholm


Källor: Anders Frisk vid Skellefteå Kraft, samtal 2001. Renhorn / Hedensjö Redogöresle för Skellefteå Stads Hamn åren 1845 - 1945, Skelleftebladets Boktryckeri, 1945.
Sänd gärna kommentarer och fler uppgifter till: mig!

Tryck här för att komma tillbaka till kanalstart-sidan.

 

Denna sida ändrades senast 12-11-19