Reddalskanalen

Ågre-elva fra Reddalsvatnet og Landvikvatnet ut i Strandfjorden (havet) vest for Grimstad var en ferdselsveg også før kanaliseringen. Det ble fløtet tømmer ned elva og mindre skuter ble bygget i Landvik og bygdene innenfor. Men ved utløpet av Ågre-elva var Dammen (en naturlig morene). Et fossefall på et par meter hindret tømmerfløtingen og nybygde skuter måtte over land. Men fossen skapte også energi for møller og sagbruk.
Ved å sprenge vekk Dammen, ville man få en sammenhengende kanal fra Reddal til havet. Samtidig ville man senke Reddalsvatnet og Landvikvatnet med omtrent to meter. Da ville 84 bønder få 1318 dekar ny dyrkingsjord rundt innsjøene.
I 1876 kom anleggsarbeidet i gang. Møller og sagbruk ved Dammen måtte rives. Bare møllesteinene ligger der ennå. Ny bru på Vestlandske Hovedveg måtte bygges over kanalen mellom Reddalsvatn og Landvikvatnet. Denne gamle brua ble rekonstruert i 1993.
Reddalskanalen var ferdig i 1880. Kanalen er 3 kilometer lang mellom Strandfjorden og Landvikvatnet. Mellom Landvikvatnet og Reddalsvatnet er kanalen 500 meter lang.
I 1881 ble en dampbåt (ångbåt) satt i fart mellom Grimstad og Reddal. Men erfaringene den første sommeren ført til mer arbeid for å forsterke kanalmurene, som ble utsatt for store vannbølger (svallvågor) fra dampbåten i det trange kanalløpet. Kanalen ble etter suppleringsarbeider endelig åpnet 1882.
Dampbåttrafikken opphørte etter få år. Tømmerfløtingen er det også slutt på. I dag er det bare private fritidsbåter som trafikkerer kanalen. Langs kanalen kan man se møllesteinene ved den gamle Dammen og vannstandsmerke fra 1877 før kanaliseringen ved Ågersbro.
Reddalsvatnet er fredet som naturreservat, med restriksjoner på båthastighet (7 knop), telting og fisking. Det er også restriksjoner på båthastighet og fiske i resten av kanalen. Stadig økende båttrafikk og store, hurtige båter øker slitasjen på kanalmurene og strandområdene. Det er viktigere enn noen gang å vise hensyn, både til selve kanalen, til flora og fauna, og til hyttefolk og fastboende.
Reddalskanalen ble valgt til Grimstad kommunes kulturminne i Kulturminneåret 1997.

Jahn Børe Jahnsen

Langturpadlere på oppdagerferd i Reddalskanalen ved Grimstad 1950.

© Bilderna till höger tagna av Karen Karlsen

Bildet er tatt under E-18 og viser kanalen oppstrøms i retning mot Landvikvannet. Bro som førte tafikken på E-18 fram til ca. 1980 kan skimtes.

Dette  bildet er tatt i samme område, men litt nærmere den gamle broa. Her er kanalan på sitt smaleste og strømmen er til tider kraftig.

E18-bron över kanalen

Solbadare vid kanalen

Langturpadlere på oppdagerferd i Reddalskanalen ved Grimstad 1950.
Bilden inscannad från en gammal bok.

Bildet er tatt under E-18 og viser kanalen oppstrøms i retning mot Landvikvannet. Bro som førte tafikken på E-18 fram til ca. 1980 kan skimtes.

Dette bildet er tatt i samme område, men litt nærmere den gamle broa. Her er kanalan på sitt smaleste og strømmen er til tider kraftig.

E18-bron över kanalen

Solbadare vid kanalen, strax uppströms E18-bron

Bilder från återinvigningen av kanalen 2004

Från återinvigningen 2004

Från återinvigningen 2004

Från återinvigningen 2004

Från återinvigningen 2004

© Bilderna tagna av Pål Bach

Från återinvigningen 2004

Från återinvigningen 2004

Från återinvigningen 2004

Dessa bilder är tagna under återinvigningen av kanalen i september 2004. De är tagna vid det ställe som kallas Dammen, just vid kanalens utlopp i havet, eller sjöen som det heter på norska.

© Bilderna tagna av Pål Bach

Det kan tyckas märkligt men skeppsbyggeri har alltid varit en stor näring i dessa trakter. Inte bara nere vid havet, utan också i Landviksvannet och Reddalsvannet. I dessa trakter fanns gott om virke, men också gott om folk som behövde tjäna extra. Men det var naturligtvis inte lätt att frakta ner båtarna till havet. Värst var det att få dem från Reddalsvannet ner till Landviksvannet. Men inte var det lätt den sista biten ner till havet heller. Dels var Ågreelva bred och grund vid Dynemyr och allra sist fanns ju Dammen nästan nere vid havet.
Redan 1570 skedde ett ingrepp vid Dynemyr för att förbättra framfarten. Det var Erick Munck som svarade för detta i samband med att det berömda krigsfartyget S:t Oluf byggdes vid Møllepynten. Det var konung Fredrik den andre som beställt skeppet som hade en besättning på 1500 man och var på 2600 ton. Det var för att få ut detta enorma bygge till havet som Erick Munck ansåg sig tvingad att rensa upp farleden vid Dynemyr. Han flyttade på detta vis älvens huvudfåra från den västra till den östra sidan av den lilla Dyneholmen.

När kanalen byggdes sänktes vattennivån i Landviksvannet och Reddalsvannet mellan 2,1 och 2,5 meter och kom i samma nivå som havet. Detta medförde att saltvatten från havet tog sig upp i sjöarna, speciellt vid flod. Ganska snart försvann därför de sötvattensfiskar som tidigare funnits i sjöarna. Någon nämnvärd invandring av saltvattensfisk har dock inte skett, mer än av lax som redan tidigare fann sin väg hit.

Enligt Den Norske Los är den lägsta seglingsfria höjden 7 meter. Djupet i kanalen är inte exakt uppmätt, men kommunen anger lägsta djup vid lågvatten till 3 fot, alltså knappt en meter. Detta gäller kanalen mellan Landvikvannet och Reddalsvannet.

Under senare år har kanalen restaurerats, vilket avslutades med en minnesvärd återinvigning i september 2004.

I slutet av år 2006 har arbetena med att bygga en ny fyrfilig E18-bro över kanalen påbörjats. Denna nya bro skall ligga på samma plats som den gamla E18-bron som nu är gång- och cyckelbro.


Källor: "Kanalvæsenets Historie" bind VIII 1883 förmedlat av Jan Børe Jahnsen 2002. Norska riksantikvariatets hemsida. Brosjyren "Reddalskanalen" (Kulturminneåret 1997), som kan fås ved Grimstad Turistkontor. Den Norske Los, Band 2B, 1999. Ove Bach, bygartner i Grimstad kommun.
Sänd gärna kommentarer och fler uppgifter till: mig!

Tryck på denna slussport för att komma tillbaka till samlingssidan för nordiska kanaler.

 

Denna sida ändrades senast 12-08-02