Rällingsbergs och Långshyttans kanaler

Gruvkanalen

1841 hittade bonddrängen Clas Westerholm rika fyndigheter av järnmaln vid Rällingsberg och tillsammans med markägaren Klosters Bruk undersöktes fyndigheterna samma år. Dessa fyndigheter visade sig snabbt vara lönsamma att utvinna.
Men man hade problem med att få malmen ned till hyttan i Långshyttan. Från början skedde säkerligen transporterna med häst och släde, vilket bara gick under vintertid. Gruvan låg bara cirka 500 meter från sjön Rällingen och redan under 1850-talet grävde man en kanal från gruvan till sjön. Sedan kunde man lasta malmen i pråmar vid kanalen och staka pråmarna ut till sjön. Ro över denna till Lillforsån, där pråmarna återigen stakades eller drogs till sjön Tyllingen. Pråmarna roddes så över Tyllingen och från denna sjö fick manskapet sedan bära malmen till hyttan cirka 400 meter från sjön.
Kanalen finns kvar än i dag och kan ses både från sjön Rällingen och uppe på land. Över kanalen går en valvbro byggd av slaggsten.

Hienshyttekanalen

Man hade stora problem att få undan vattnet i Rällingsbergs gruva. 1865 installerades en turbin för att med vattenkraft pumpa upp grundvattnet ur gruvan. Denna turbin drevs av vatten från en ny 500 meter lång kanal från Dammsjön som förlängdes med en likaledes 500 meter lång tub för att få fram till turbinen.
Denna kanal och tub gav så mycket vattenkraft att man på 1890-talet kunde ansluta ytterligare en turbin för att driva en generator. Denna gav ström till två elektriska borrmaskiner som avsevärt underlättade brytningen i gruvan.
Kanalen finns kvar och kan ses bakom Hienshyttans ladugård och rester av tuben kan ses i diket där den korsar Hienshyttevägen.

Malmkanalen

När en ny hytta togs i bruk 1861 ökade produktionen kraftigt och det tog för lång tid för mycket arbetskraft att bära malmen till denna hytta. Då grävdes en 400 meter lång kanal från Tyllingen till den nya hyttan, så att pråmarna kunde ta malmen hela vägen från gruvan till hyttan. Denna nya kanal kallades Malmkanalen.
Från kanalens ända byggdes en trätub som försåg turbiner med vattenkraft som utnyttjades både till hyttans och bessermerverkets drift.
Trafiken på Gruvkanalen och Malmkanalen fortsatte åtminstone fram till 1872 då bolaget anlade en järnväg, den så kallade Gruvbanan, där hästar drog malmvagnar. På denna järnväg kunde transporterna ske året runt, vilket naturligtvis gynnade produktionen. Både Gruvkanalen och Malmkanalen blev med detta överflödiga.

Kvarnkanalen

Från Malmkanalens ända grävdes även en tvärkanal ner till Långshytteån där dess vatten drev en kvarn. Denna kanal var i bruk till omkring år 1900 då den fylldes igen. Man kan fortfanade se ett par av kanalens gamla stenvalv, bland annat vid grunden till den gamla kvarnen.

Bessemerkanalen

När Klosters bruksägare skulle anamma bessemermetoden klarade inte turbinerna vid Malmkanalens ända att producera tillräcklig kraft till blåsmaskinerna. Man beslutade då att bygga ytterligare en kanal, parallelt med Malmkanalen, från Tyllingen till bruksområdet. Det blev den 500 meter långa Bessemerkanalen.
Från kanalens ända byggdes en trätub med 15 meters fallhöjd ner till två turbiner som alltså drev blåsmaskinen. Den sista delen av kanalen, före trätuben är kulverterad under det gamla kolhuset.
Mellan Malmkanalen och Bessemerkanalen finns en tvärkanal.
Bessemerkanalen byggdes 1870 av den kände vägbyggnadsmästaren Erik Olsson från Gagnef. Men då han stötte på berg under bygget försenades arbetena och blev till slut en förlustaffär för honom.
Denna kanal finns än idag och är fortfarande i bruk på så vis att ortens två stora industrioer tar allt sitt kylvatten därifrån.
Dessutom finns ett privat minikraftverk som producerar el från kanalvattnet.

Långshytteån och Åkanalen

Långshytteån har ju under tidens gång haft stor betydelse för bygden och dess industriella utveckling.. Från början rann den i naturliga vindlingar mellan Tyllingen och Amungen, men allt eftersom verksamheterna utmed dess stränder utvidgades anlades dammar och loppet stävjades på olika sätt.
Från 1860-talet och framåt när bruksverksamheten blev alltmed intensiv rätade ån ut och kom mer och mer att likna en rak kanal. Den fick höga murade sidor av slaggsten och sannolikt under 1910-talet kulverterades den med valv av slaggsten som sedan fylldes upp och gav ytterligare mark för industriernas expansion.
Denna kanaliserade del av Långshytteån fick aldrig något officiellt namn, men Jan-Olof Carlsson har i sin sammanställning "Inte som Venedig" från 2006 döpt den till Åkanalen. Ett namn så gott som något.

Personalbostad för Klosterverken från 1880-talet. Idag Långshyttans kyrka.
Långshyttans hytta och damm 1906
Lillforsån 2004
Kanalparti i Långshyttan

Gamla Långsbro omkring 1910
Kanalparti
Utsikt från Långsbron
Långsbron

Bilderna publiceras här med tillstånd från Håkan Winlöf som driver sidan Långshyttan.nu
Oerhört många fler bilder från kanalerna och Långshyttan hittar du här!.

Källa: Jan-Olof Carlsson, Inte som Venedig, 2006, utgiven av Långshyttans Brukshistoriska förening. Webbsidan om Långshyttan och där speciellt denna sida
Sänd gärna kommentarer och fler uppgifter till: mig!

Tryck här för att komma tillbaka till kanalstart-sidan.

Denna sida ändrades senast


Personalbostad för Klosterverken från 1880-talet. Idag Långshyttans kyrka.	Långshyttans hytta och damm 1906	Lillforsån 2004	Kanalparti i Långshyttan


Gamla Långsbro omkring 1910	Kanalparti	Utsikt från Långsbron	Långsbron