Frykensjöarna

Förbindelse mellan Frykensjöarna och förslag på kanal till Klarälven eller Vänern.

Kort historia
Värmlänningen Jacob Larsson i Lidetorp tog redan 1756 upp frågan om en kanal från Frykensjöarna via sjön Hyn till Klarävlen till Vänern i riksdagen. Ständerna fann förslaget gott och krävde att lantmäteriet skulle utreda hur man enklast och billigast kunde ordna en sådan kanalförbindelse.
Någon utredning tycks dock inte ha blivit gjord.

1760 byggdes på privat initiativ och bekostnad en kanalanläggning i Norsälvens mynning i Vänern. Norsälven är Frykensjöarnas naturliga utlopp i Vänern. Denna anläggning fick ingen fortsättning uppför älven.

Vid slutet av 1700-talet fick lantmäteriet återigen befallning av Kungl Maj:t att undersöka möjligheterna att förbinda Frykensjöarna med Vänern.
Utredningen visade att det skulle vara svårt att gå den naturliga vägen via Norsälven, då där fanns ett flertal skattlagda mjölkvarnar, sågar, bruk och flera vattenverk. Utredningen visade att det vore lämpligare att gräva kanal via något av flera alternativ till Klarälven. Undersökningen föredrog en kanal från Fryken till sjön Visten och sedan till Klarälven. På denna sträcka krävdes endast en sluss.
I Klarälven krävdes dessutom slussar vid Dejefors och vid Forshaga. Av detta blev dock intet.

Vid mitten av 1800-talet väcktes frågan på nytt. Nu gällde det att förbinda Fryken med Klarälven med järnväg och 1849 kunde Fryckstad Clara Elfs Jernväg öppnas. Den blev Sveriges första järnväg för allmän trafik.

1855 föreslog några bruksägare runt Fryken att Norsälven kanaliseras, om inte det går, att järnväg anläggs från Fryken till Norsälvens mynning och i tredje hand att en befintlig järnväg görs användbar för fryksdalingarna och att ångbåt sätt in på Fryken.
Major Liljehöök hade ett förslag på kanal vilket enligt hans beräkning skulle kosta nära 1,3 miljoner riksdaler. Bruksägarna hoppas klara ett bygge om man fick hälften i statsbidrag.
1856 sändes en petitionslista om bidrag till konungen undertecknad av Fryksdahlens Bruks- och sågverksägare, jordbrukare i Östra och Westra Emtervik, samt Sunne, Lekwattnets, Kils, Fryksändes sockenmän. Inte heller denna gång blev planerna förverkligade.

Nästa framstöt kom i slutet av 1800-talet. Denna gången var det Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen som föreslog en ny utredning och ville att de berörda kommunerna skulle vara med och betala kostnaderna för utredningen.
Utredningen presenterades 1901 och förordade en kanal från Frykensjöarna via Norsälven till Vänern för fartyg på cirka 600 ton. Hela leden beräknades kosta drygt 6 miljoner kronor. Inte heller denna gång förverkligades de stolta planerna. Däremot fick de deltagande kommunerna betala avsevärt mer för utredningen än från början beräknats.

Under 1950-talet togs förslaget från 1900-talets början upp på nytt. En del arbeten hade utförts som skulle förenkla förverkligandet. När man tittade närmare på förslaget kom man fram till att en investering på 25 och 30 miljoner kronor skulle kunna få en farled för fartyg som ekonomiskt skulle kunna leverera gods direkt till och från den europeiska kontinenten.
Men inte heller detta förslag förverkligades.

Farled från Övre Fryken till Östmark
Sannolikt 1855 påbörjades en farled från Östmark till Torsby vid Övre Fryken. Tanken var att underlätta transporterna sjöledes och initiativtagare var Conrad Bleckert Fitinghoff, ägare till Kondradsfors bruk, beläget inte långt från Östmarks kyrka.
Fitinghoff gjorde konkurs 1856 men arbetena med kanalen fortsatte fram till 1860 då de hunnit fram till i höjd med Henriksholm, inte så långt från Torsby.
Redan innan man kommit så långt hade flera varumagasin byggts utmed älven. Bland annat vid Henriksholm och vid "Skippusviken" i norra Kläggen. Dessutom försökte man tidigt nyttja delar av den ofärdiga kanalen med grundgående båtar. På åtskilliga ställen tvingades man staka fram båtarna och ibland forsla lasterna på land.
Anledningen till att arbetena stoppades var dels Fitinghoffs konkurs, men framför allt motstånd från Torsby bruk och Wälsfors bruk. De pengar som fanns avsatta för arbetet var inte förbrukade och kunde senare användas för vägbyggen i stället.


Källor: Yngve Rollof, artikel i Tidskrift i Sjöfart 1962. Lennart Pettersson har bidragit med uppgifterna om Fryckstad Clara Elfs Jernväg, Fryksände förr och nu, utgiven 1946 av Fryksände Hembygdsförening.

Sänd gärna kommentarer och fler uppgifter till: mig!

Tryck här för att komma tillbaka till kanalstart-sidan.

 

Denna sida ändrades senast 13-01-31