Artiklar i Jönköpings-Bladet

Kartan till höger har ritats av Lennart Fag med följande texter som källa.

Förslag till kanal genom Finnveden.

Utdrag ur Jönköpings-Bladet 16 december 1843
Ett sådant har blivit redaktionen tillsänt av en man, som äger närmare kännedom om lokalförhållandena inom Östbo och Västbo härader, och som gjort sig känd såsom en varm vän av allt som kan lända till fosterlandets och fosterbygdens förkovran och framsteg. Vi äro ock övertygade att förslaget, om det befinnes utförbart, skall omfattas med intresse av var och en som nitälskar för landets framskridande i industriellt hänseeende.
Då man ser de förvånande framsteg kommunikationsväsendet gjort i andra länder, huruledes dessa liksom flyttats närmare varandra, huruledes en förtroligare beröring emellan deras folk därigenom befordrats, huruledes markpriserna jämnats, handeln livats och ekonomiskt välstånd uppnåtts, då är det sannerligen hög tid, att de mellersta punkterna av vårt land börja åt sig bana den hastigaste utfart, som lokaler medgiva, ty eljest hinna våra varor ingenstädes fram, förbikörda på färden åt västern av själva våra östliga grannar.
En av dessa medlersta punkter, kanske den näringsrikaste av alla, i förhållande till använda kapitalförlaget, är Jönköpings län. Det äger en långsträckt naturlig dal, som fortgår inom Kronobergs län i riktningen från Jönköping till Halmstad, eller Bolmdalen, vilken må räknas till sin början i norr, nerom Götaströms vattenfall i Laga å och varar till Bolmens södersta vikar vid Skeens pappersbruk och hemmanet Ryd. Sjön, den största i Småland näst Vättern, är segelbar på hela längden med obetydliga uppmuddringar nära stränderna, och över 3 mil av resan i denna riktning är således förut färdig. I dess norra ända mot Liljenäs tillstöta låglänta trakter på hela sträckningen till andra färdiga vattendrag, Barnasjön vid Torskinge och den därmed jämnhöga Ramnåssjön.
Slussverk erfordras vid Bolmen för uppstigande till de bägge småsjöarnas vattenhöjd, och likaså vid nedstigandet därifrån till Storån på Forsheda bys ägor. Storån fortgår utan fall, skärv eller dammverk till Törestorps kvarn, där sluss blir nödig, även för att bestämma vattenhöjden i ovanliggande sjöar, Flaten vid Flahult och Mo vid hemmanet med samma namn, vilka jämte Åkers och Skärvhults sjöar innehålla överflödig vattentillgång till kanal från Törestorps kvarnställe. Genom sidländ mark till Kävsjön och den jämnhögt med den belägna Härsjön, samt därifrån i ostlig riktning till Laga å på Jussö hemmans mark så låglänt att den utan slussverk kan genomgrävas ända till den. Kanalhöjden emellan Bolmen och Storån underhålles med vatten från de högre belägna Källunda och Åminne sjöar, så att något hinder icke finnes för kanalens oavbrutna begagnande de torraste årstider. Genom byggnad av 3 till 4 slussar och kanalgrävning i mossar, därföre jordersättning knappt torde sättas i fråga, då kanalen befordrar de nu allde les onyttiga fältens uttorkning, skulle man alltså bereda en hastig ångfart från Skeen till Götaström, eller mera än halva resan från Jönköping till Halmstad. Man torde härigenom blott hava återställt den gamla segelleden, varå Finnvedens drottar och vikingar från deras säten på Bolmsö oroade sina nordliga grannar. Innan den stora dalens väldiga vattenmassa våldförde motståndets lägsta punkt vid Skeen och mera än 3/4 av sjön blev träsk, landstego sannolikt desse vikingar just där Finnvedens nu varande innevånare yrka att landstiga på deras fredliga färder till höglandet.
Det tillhör bebyggarna av detta att visa oss rätta stråten för den ännu snabbare farten å järnväg genom deras land. Vi fordra endast att kosan ställes så rätt som möjligt till Taberg, och åtnöjas så väl för personer som gods, att nerhissas på ångfartyg i Lillsjödalen, för att å nyo segla mot den efterlängtade staden och på alla hav.
Av detta lilla järnvägsförsök torde man möjligen lära att sådana anläggningar äro lättare för Sverige, än för andra länder, just därför att de ej behöva framtvingas där totalhindret är svårt efter man vanligen alltid har den utvägen att där tillstöta med kanalfart. Vi torde då ha mod att utvisa stället för en landstigning från Bolmdalen i söder och en järnvägssträckning, högst fyra mil lång därifrån och till Halmstad, och efter dess frambringande köra vi säkerligen kapp med Moskoviterna varthän det ock må bära.
Att förslaget omfattar hela Tabergs bergslags och de många brukens i länet intresse, torde följande utmärka:
Hörle får hos sig lastageplats, ty segelleden i Laga å söder ut upphör först där. Samma lastageplats begagnar Karlsfors bruk på ¼ mils, och Ohs bruk på 2 mils avstånd. Och den med synbar fart uppkommande Värnamo köping, har av samma plats fördelar att vänta, såsom endast en mil från Hörle belägen.
Götaström är den allmänna speditionsplatsen för frakterna både till lands och till vatten. Det förtjänar alltså att vara bäst lottat.
Järnvägen kan ej komma att föras långt från Götafors, ehuru den icke får avse något bruks enskilda bekvämlighet, utan ha den allmännaste nyttan och rörelsen till enda syfte. Där Götafors väljer sin avlastningsplats är ock Linnefors bruk bättre betjänat, än att hämta lim och sten vid Taberg och Tallehov.
Eckersholm har samma fördel att söka genaste väg till järnbanan, liksom Spexeryds Gruvor.
Limstens-lastageplatsen för hela Bergslagen och de enskilda hyttorna flyttar till den punkt där järnvägen slutar och ångbåtsfarten i Lillsjödalen upphör, så att limstenen uppfordras med spel till platsen eller och på lastvagnarna från båtarna. Södra delen av länets jordbruk har genom det sålunda uppkommande billiga transportpris för kalksten samma fördelar att tillägna sig som kustlandet vid Vättern, då veden är billigare. Lomsjö har tillfälle till lastageplats både för lim och sten vid Götaström. Hörle motser där tackjärn både från Lomsjö, Taberg och Unnaryd. Där har Elghammar närmaste lokalen för sitt tackjärn.
Marieholm, beläget vid Mosjö, kan genom upprensning av vattendraget emellan denna sjö och Flaten begagna samma lastageplats för sitt tackjärn.Genom denna upprensning blir kanalfartens och järnvägens begagnande öppen för Nissafors bruk, som icke torde ha mera än 2 mil till Marieholm.
Gyllenfors bruk har 2 mil till Törestorp, där bruket äger taga sin lastageplats för begagnande av kanal- och järnvägsfart, och även dit har Nissafors ej långt.
Åminne bruk får lastageplats på ½ mils avstånd från kanalen.
Det är anledning till den förmodan, att så många bruksägares och bergsmäns förenade fördelar skola omsider frambringa en teckning för deltagande i arbetets utförande, och att företagets art skall av styrelse och ständer anses berättigat till statens bidrag efter en annan måttstock än den som vanligast gäller för vägförbättringar eller uttorkning av sank mark. Om ett bolag tecknade sig för kanalanläggningen under dessa sistnämnda villkor, så torde möjligen järnvägskommunikationen, såsom den första i landet, och vilken därför icke borde vara ett inskränkt samhälles lärospån, utföras för statens räkning. Därigenom utrönes fortare, än eljest vore händelsen, om ett kommunikationsmedel, som nästan alla Europas regeringar och folk nu tillägnar sig, må vara förkastligt för vårt land, sedan banor och lokomotiver nu mera med lätthet tillverkas inom riket, och avsättning därå utgör en skälig uppmuntran för den djärvaste industri, som hos oss uppenbarat sig. Vid ingen lika given anledning till järnvägssanläggning, som de n föreslagne, kunna banor inrättas till det pris, som i Lillsjödalen.
Man föreställer sig icke Finnvedens kanal såsom ett praktarbete, eller med jämna dimensioner, som Göta kanals. Därpå har den vildmark den genomlöper, inga anspråk. Propellrarna få här tillfälle att visa deras ändamålsenlighet för vårt lands många vattendrag”
I fall insändaren av ovanstående förslag, såsom vi hoppas, kan vid en blivande undersökning bevisa möjligheten av en kanalanläggning i den anvisade riktningen, utan alltför stora uppoffringar, så lider det väl ej tvivel, att mången skall verka för den vackra idéens realiserande. Man torde då måhända finna att tidens allmänt överklagade egoism icke till den grad hunnit slå ner sina bopålar i det fattiga Småland, att ej stora och oegennyttiga ansträngningar skulle uppenbara sig. Vi hoppas och tro detta, och att Finnvedens invånare inse, att, då man önskar någonting stort och av allmän nytta, måste alla enskilda intressen vika. Att Jönköpings stad, för vilken ifrågavarande kommunikationslinje skulle medföra de fördelaktigaste resultater, komme att kraftigt bidraga till dess utförande, torde icke böra betvivlas. Det är naturligt, att ett så omfattande arbete som det nu antydda, även med uppoffringar å enskildes sida, icke i vårt land kan verkställas utan biträde av staten; men i fall förslaget kan göra sig förtjä nt av sympatier inom länet, torde man kunna hoppas det bästa även i detta fall, sedan ständerna mer och mer börjat ägna ett uppmuntrande hägn åt Sveriges kommunikationsväsende.”

30 december 1843:

Ytterligare om förslaget till kanal- och järnväg genom Småland.
Rörande det i N:o 4 av denna tidning införda förslag till kanal genom Finnveden, har från Västbo härads hushållskommitté till Herr Landshövdingen Bergenstråhle nedanstående skrift blivit ingiven. Vi tillåta oss icke något omdöme om den nya, rent strategiska sida, varifrån man i denna skrift sett saken. Framställningen äger åtminstone ett obestridligt värde uti den vackra, patriotiska mening, som ligger till grund för det hela, och som givit sig luft i ett fritt och varmt språk. I avseende åter på förslagens utförbarhet torde tyvärr mycket vara att säga, och åtskilliga grundade anmärkningar hava redan till redaktionen blivit inlämnade för att i tidningen införas, vilket ock skall ske så snart utrymmet sådant medgiver.”Välborne Herr Landshövdinge, General.Adjutant och Kommendör av Kungl. Svärdsorden!
Ett inom denna ort väckt och i Jönköpingsbladet för den 10 dec. infört förslag till kommunikation emellan södra och norra länet genom kanalfart från Bolmen till Laga å, samt järnväg därifrån till Lillsjödalen, ävensom järnväg från Bolmen till Halmstad, föranlät ordföranden i södra fördelningen av Västbo härads hushålls-kommitté, att kalla ledamöter till sammanträde, under inbjudande till grannar både inom det övriga Västbo och Östbo härad, att deltaga i överläggningarna. De ha berett det resultat, att jämte det undertecknade förenat sig om anförda förslaget, de vördsamt förbehålla, att väckte frågan under nationellare åsikter vidare behandla och utveckla, i det att sympati för saken härigenom icke skall inskränkas till detta län, utan delas av hela svenska folket och dess regering.
Herr Landshövdingen, som själv krigat vid den segerrrika Norra tyska arméen, så länge den under vår konungs anförande stridde inom tyska riket, erinrar sig säkerligen de corpjers öden, vilke därefter under Blucher inryckte i Frankrike och övermannades av Napoleons koncentrerade krafter, samt huruledes samma franska armé som den ena dagen slog den preussiske fältherren, i forcerade marscher på landets och hela huvudstadens åkdon genast framfördes mot Schwarzenbergs här, besegrade även den, samt kastade denna stora ryska och österrikiska armé med de bägge kejsarna många mil tillbaka.
Napoleon kämpade då mot hela det övriga Europa, vars reserver oavbrutet marscherade och åter fyllde de tomma leden. Men han kämpade därjämte mot ett parti inom landet och i själva hären, som ansåg Frankrikes räddning endast möjlig genom hans nederlag, icke genom hans seger. De stora bragderna blevo således utan ändamål. Dock kvarstå de såsom ett historiskt faktum till bevisande av de avgörande fördelar, som en mindre men hastigt förenad här, väl anförd och tapper, kan påräkna i kampen mot en mångdubbelt överlägsen fiende inom ett fädernesland, så omgivet av klippor och hav som Sverige. Men då måste svårigheten av landets långsträckta läge övervinnas med allvar och ansträngning, samt tiden icke förspillas med små mesurer, så i anseeende till det direkta försvaret, som uppkommit och förkovran av de näringar, vilka befordra folkets välstånd, och därigenom bereda medel till krig, när det kunde bliva oundvikligt.
Det är samma taktik av hela svenska härens hastiga sammanförande till den punkt, där största faran äventyras, som föreslagna kanal- och järnvägar befordra. De uppflytta hela södra landet till samma avstånd från huvudstaden som Väster- och Östergötlands, och utan denna hastiga kommunikation våga vi påstå, att den folkrikaste del av vårt land, dess kraftiga och rörliga stridsmän äro alldeles ur stånd att medverka till fosterlandets försvar i största farans ögonblick.
Skall Skånes här och beväring på naturlig väg undsätta Stockholm, så erfordras först en myckenhet transportskepp till avsaknad för näringarna. Den kan ligga månader på sjön för vidriga vindar och helt och hållet förstöras av den flotta, som landsätter fienden. Däremot finnes knappt någon skuta i Sundet, som icke är användbar att överföra trupper till Halmstad, utan allt biträde av svenska flottan, som har större föremål vid en sådan tidpunkt än att utgöra konvoj. Just den omväxling av kanal- och järnväg, varpå hela förslaget vilar, befordrar transportens ofantliga hastighet med i förhållande därtill ringa medel. På lika sätt som Skånes handelsflotta, biträdd av ångbåtar, snart är åter med nya trupper när lokomotiven och deras lastvagnar återkomma på södra vägen till Halmstad från Bolmen, så anlända Finnvedens ångbåtar med vidhäftade farkoster till samma järnväg, att hämta nya, och samma ombyte samt växling sker vid Götaström och i Lillsjödalen. Sedan har man hela Vätterns handelsflotta med enskilda och kronan s ångfartyg för den stora segelleden. Trupperna i nordöstra Skåne marschera till Skeen under flyttningen sjöledes och på järnvägen av de södra och västra, samt hinna fram, när transporten av de sistnämnda försiggått. På lika sätt tillstöta Hallands och Smålands trupper vid de punkter av segelled och järnväg, som äro dem närmast. Man må tänka olika om unionsanledningarna för en framtid, allt efter blodets olika värme; så mycket kan dock för fast antagas, att om ock vid förestående krig med Ryssland, det icke blev Finnvedens folk beskärt, att på sin flodfart lotsa en dansk corps, under dess snällfärd till Skandinaviens förposter, och att med dess leve blanda sitt eget för Skandinaviens frihet och den förbundna härens seger, under det lika dubbeltoner ljuda på Göta älv; så skal dock hela danska folket livligt känna, att vår seger icke är dess nederlag, men att vårt nederlag vore Danmarks. Skåne kan på sådan grund sända varje övad soldat, och utom nödigt befäl för den nya armens bildande, samt gevär och packning, som denna ärver efter avtågande hären, seglar ock åter den gamla mot norden. Man bemärke, att det endast är armstyrkan, rörligheten och den intellektuella kraften hos hären, som den första snällfarten framlotsar, ty gevär och packning tillstöter vid Vätterns norra strand från Karlsborgs förråd. Vi tro därför, att icke någon enda transport materiel blir nödig för kronan att bekosta på hela sträckningen från Bolmens södra strand till Götaström. De ångbåtar, vilka ortens egen rörelse behöver, bli här tillgängliga för kronan på lika sätt som handelsflottan i krigstid, och mot behovet svarande, helst ortens egen rörelse emellertid ej avstannar. Bolmen är en stor sjö, dess många båtar fästas vid ångfartygen. På lutande plan upphalas de förra vid slussarna och ligga redan sammankedjade i bassängen, när ångfartyget passerat slussen och manskapet provianterats i land. Snart driver ångan alltsammans vidare mot målet.
Ehuru vi förkasta en sorglös förströstan på freds bibehållande med en mäktig granne, efter den kan bero av en enda människas hugskott, ha vi visserligen ingen otidig fruktan för slutliga utgången av en rysk invasion. Men vi känna den råa massans krigssätt, som befälet icke förmår mildra, och anse den ohygglig. När Ryssland hotar oss med en militär snällfartsväg ända från Moscau till Grenstadt och Bomarsund, så skulle vi förråda huvudstadens och därigenom även fäderneslandets intresse, om vi icke uppgåve det tillfälle till snällfartsväg på denna sidan Östersjön, som regeringen icke kan känna, enär inga kanal-undersökningar blivit fortsatte inom de södra provinserna. Det är denna kappfart, horderna bortom Moscau till mötes, som är huvudsakligen avsedd i det åberopade förslaget, och vid vilken södra hären är berättigad att tävla med den övriga armén om samma pris, det nämligen att störta den anfallande fienden i havet.
Vi förmena, på upptagna grunder, att den föreslagna kommunikationen skall giva åt försvaret den största fysiska kraft inom oss, den största moraliska till förkastande av invasions-förslag inom Tsarernas senat, som man för lika medel kan åstadkomma.
Efter denna plan har den första hären, ävensom alla trupper, som tillstöta vid Vättern, mindre än två dagars marsch från dess strand vid Kärrviken, för att börja ny ångfart i Hjälmaren. Men vi ha tillgång till herr Överste-Löjtnanten och Riddaren Edströms kartverk över Sveriges kanalisering, och anse, efter dess granskning, sannolikt, att hans förslag till kanal emellan Vättern och Hjälmaren, om de grunder godkännas, på vilka nu ifrågasatte farled vilar, snart torde ådraga sig konungens och folkets synnerliga uppmärksamhet, i vad angår den sträckning derav, som till större delen utgöres av sjöar eller till stranden av sjön Tisaren, därunder endast 9 slussar och nästan alls ingen övergravning kommer i fråga. General-kartan över kanal-systemet, utvisar nämligen tydligt att farten i stället att fortsättas till föreslagna förbindningen av Hjälmaren med Vänern, som fordrat dess ledning genom en lång och hög ås, tillökning med 28 slussar och användande av en fruktbar dal, der flera jordersättningar alltså förefalla , kan vidare riktas åt öster, det väderstreck snällfarten just söker, med begagnande af vattendraget från Tisaren till sjön Gotterns nordöstra strand, under sänkning till sistnämnda sjö. Därifrån skulle, efter samma grunder, som vi önskade följa vid föreningen af Lillsjödalen med Laga å, en kort järnväg, troligen endast en mil lång, utkomma vid stranden av Hjälmaren, snett emot kanalen däremellan och Mälaren. Hela södra hären, många västra trupper, hela Brödrafolkets contingent och den hjälp-corps Danmark med Englands och Tysklands minne, möjligen på dessa staters uppfordran kunde erbjuda, hasta härigenom till Stockholms undsättning, utan att den största ryska flotta i Östersjön ägt tillfälle att såra en enda man, och utan vidare marsch efter inskeppningen i hembygden, än mellan järnvägen och båtarna.
Handels- och närings-intresset är väl icke i allt lika väl bevakat genom sistnämnde kommunikation, som genom den mångdubbelt dyrare kanalen; men Stockholms, Västerås och Örebro vägar kunna utan fruktan att se behållningarn uppkapade på Östersjön, i växlar realisera samma behållningar, fast på andra fartyg, så att myntets värde mitt under kriget kan uppehållas. Nora rika malm däremot blir med möjligast billiga kostnad förd till de punkter, der ymnigare skogstillgångar medgifwa förädlingen, och tackjärnet just dit, där, med förslagenss antagande, största förbrukningen kommer i fråga.
Man anmärker möjligen, att flyttning af så tunga varor från båt till lastvagnar å en högt liggande järnväg, är svår och långsam. Der vattenkraften, såsom vid Götaström och möjligen likså i Lillsjödalen, kan verka å hävstången eller linan, är tillställningen nära kostnadsfri. På ställen, där den saknas har man ångmaskin, för samma ändamål. Att genomgå många slussar samt befara en krokig kanal, uppehåller långt mera. Vad armén beträffar, så stiger eller nedgår den på trappsteg eller lutande planer. Till det ombytet åtgår mindre tid, än vid en enda sluss.
De två av oss föreslagna järnvägssträckningar, och den nu ytterligare anmälde tredje, är säkerligen, på anförde skäl, hela svenska folkets ensak, och därpå ha vi också huvudsakligen grundat vårt förmenande, att de böra byggas för statens räkning. På undersökning beror, om den södra må förkortas, genom flod- och kanalfarts antagande i dess ställe. Vi ha i denna avlägsnare ort icke erforderligt säker kännedom, och de anledningar därtill, som kartan över Småland utvisar, förtjäna mindre avseende därför, att vad i ena fallet vinnes, kunde på dubbelt sätt förloras genom uppkommande större svårigheter för återstående järnvägs-anläggningen. Möjligen kunna dock alla tre järnvägarnes längd härigenom inskränkas till sju mil. Av de tusentals mils järnvägar, som nu antingen äro färdiga, under arbete eller ock beslutade i Europa, och vari de minsta stater deltaga, företer troligen icke en enda så oberäknelig effekt, som dessa små anläggningar, ty de verka omedelbart för bibehållande av Sveriges självständighet. Skulle man då för kostnaden avskräckas i järnets eget hemland, under en tidpunkt då det står lågt i pris, och bergsmännen, såsom deras nyss ingivna många ansökningar utmärka, äro i förlägenhet för avsättning af tackjärn? Detta åter upplyser att tillgång utöver smidesbehovet är för hand, så att stångjärns-exporten genom järnvägs-anläggningen icke kommer att förminskas.
Man har nyligen sett regeringen i Spanien, detta av skulder och inre oroligheter tryckta land, mitt under de sistnämnde framlägga för Cortes förslag om demainers försäljande för väganläggningar. Vi tro, att kronans deminuim här i landet ej bättre kunde användas, än genom utbyte från kungsgårdar till en national-järnväg. Det vore en önskvärd sak, att vid varje riksdag slippa kronans fattiga arrendatorers ansökningar om eftergift av arrenden, som blivit för höga, och de rikas om prolongationer av dem, som blivit oskäligt låga. Då slipper man i och med detsamma alla de intriger, som i sådana frågor utföras hos Rikets Ständer. Med vad staten genom dem förlorat, hade mången järnvägsmil kunnat byggas.
Vi våga vördsamt hoppas, att den på förenämnde sätt i alla dess delar utvecklade idé, för vilken vi ha mera värma, än för länets industriella fördelar, skall anses förtjänt af Herr Landshövdingens synnerliga uppmärksamhet, och att förslaget överlämnas till Styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader, på det, efter dess hemställande, Kongl. Maj:t må vara i tillfälle nådigt pröva, om icke skäl förekomma till anbefallande av behöriga undersökningar och upprättande av kostnadsförslager, såsom en fortsättning av Herr Öfwerste-Löjtnanten och Riddaren Edströms för fäderneslandet viktiga arbete.
Carl Fägerskjöld
Carl Danckwardt J A Kuylenstjerna B. Åbjörnsson A. Axelsson J. von Menzer
N. F. Kuylenstjerna A. Liljecreutz Carl Fägerskjöld Georg Liljenberg M. Lemchen
J. Blomén N. E. Samsjoe P. M. Ryberg

5 jan 1844: insänt

Erinringar vid det i Jönköpings-bladet N:o 4 år 1843 införda förslag till kommunikation emellan Jönköping och Halmstad medelst kanaler och järnvägar.
Ingen skulle hellre, än författaren av nedanskrivna erinringar, med varje annan fosterlandsvän entusiasmiskt deltaga i det te deum, som man liksom redan tycks hava begynt, uppstämma över verkställigheten av ett så liv- och rörelsebebådande företag; men med den kännedom han äger om lokalen, torde det ursäktas honom, om han drager i tvivelsmål möjligheten av kanalens anläggande på ifrågavarande kommunikationslinje; och han går således att, i nedanstående analys av kommunikationslinjens förslagna lokal och dess förhållanden, framlägga de skäl på vilka detta misstroende sig grundar.En bergås, rätteligen landhöjd, sträcker sig straxt inom Mo härad ifrån västgötagränsen mot Taberg, samt vidare igenom Barnarps, Rogberga med flera socknar åt nordost. Tabergs spets (se kartan till Statistik över Sverige) ligger 1129 fot över havet. Vättern, 290 fot deröver och i följe härav ligger samma spets, 834 fot över Vätterns yta. Det är vidare genom säkra mätningar upplyst, att ombemälda bergspets är 420 fot högre än vid berget s fot; och således har man en höjd av 414 fot uppför, vilken man genom slussar skulle uppgå med båtar till stället där järnvägen kom att vidtaga. Beräknade till 24 fot vardera, bleve på denna sträcka minst 17 slussar. Lillesjön vid Jönköping ligger så litet högt över Vättern, att man kan taga båda såsom jämnhöga. Högst till mitt för Kättilstorp kan en kanal grävas, som står i jämnhöjd med Lillesjön. Följaktligen återstår en sträcka till ån vid bergets fot av ¾ mil. Emellan varje sluss blir således en längd av över 1700 alnar. Nu har lokalen emellan sjön och berget en tämligen jämnt sluttande ställning, och emellan varje sluss måste en kanal vara horisontell; och för att erhålla en sådan, måste lika lång triangelformig, dels jord och dels bergmassa undangrävas, som vid den räta vinkel är lika djup med slussens höjd, och att för stora penningsummor tillvägabringa att arbete, som ej vore för en framtid, det vill säga, för en vida större rörelse än den i samma trakt för närvarande är, vore utan tvivel mindre väl betänkt. Vid kanalbyggnader är vatten ett oundgängligt vehickel. Emellan Lillsjön och Taberg är enda tillgången på sådant i de trenne små sjöhålorna vid Åsa. Från dessa tillberget är ännu ett tämligt stycke, därför, såsom högre än sjöarna, enda vattentillgången är i Vederydssjön, men denna utgör reservoaren för vatten till de vid berget liggande masugnarna, och dessas ägare torde ej tillsläppa sitt vatten, vilket ändå är knappt, och på intet sätt under sommartiden tillräckligt, stundom icke en gång för de små kvarnverk, som är anlagda i ån, även sedan den lilla bäck, som nedflyter ifrån Åsasjöarna, tillkommit. Vid åns utlopp i Lillsjön, synes vattnet visserligen icke så ringa, men dels har den utvidgats i den lösa kärrvallen, varigenom hon flyter, och dels nedfalla tvenne icke obetydliga vattendrag, ett från Kråkebo och ett förbi Sandseryd från Dummemosse i åns vid Lillsjön jämnhöga lugnvatten.Ifrån Taberg sträcker sig vidare en landrygg igenom Mo och Västbo härader mot hallandsgränsen i Femsjö socken. Ifrån denna, inom Bondstorps socken, utgår en annan landhöjd, som framgår igenom Byarums, Åkers, Vä rnamo m.fl. socknar emellan sjöarna Bolmen och Vidöstern mot Kronobergs län. I dennas södra sluttning uppflyter Storån som går förbi Lomsjö masugn igenom Åkers- och Flahultssjön, förbi Forsheda ned till Bolmen. På denna landhöjd ligger Hädinge eller Maramö mosse, igenom vilken, som det av förslaget vill synas, kanalen skulle ledas. Ifrån mossen falla vattnen ömsom till Storån och ömsom till Hörleån, som går ut i Vidöstern. Dessa båda strömmar förena sig först vid Horn by i Hamneda socken. Från Hädingesjön faller vattnet i Kävsjön, och från denna i Storån. Den som rest vägen emellan Hörle och Klevshult, har ej kunnat undgå att varsebliva två till tre ej så obetydliga bäckar, som över landsvägen falla till Hörleån, och om han följt samma bäckar aldrig så litet åt sydväst, han han också säkert funnit, att dessa bäckar komma ifrån samma mosse. Härav är klart, att mossen är högre än åarna. För att med en kanal komma över en höjd, är slussar oundgängliga. Hur det kan bära sig att i en mosse, som är till och över 30 fot djup, därav stundom 12 till 16 fot djup oförruttnad vitmossa, och har flera tusen tunnlands vidd, är en omständighet den författaren visserligen inte tilltror sig kunna bedöma, men vars möjlighet han av denna anledning tror sig hava skäl att misstro.

13 januari 1844:

Svar på erinringar mot förslaget till kommunikation mellan Jönköping och Halmstad, medelst kanaler och järnvägar, av förslagets avlämnare.
Västbo härads hushållskommitté rår sannerligen inte för, att den i N:r 1 av Jönköpingsbladet framträdde anmärkaren, är försedd med så klent laboratorium, att han rent av gör en falsk analys av kommunikationslinjens föreslagna lokal, och på sådan grund pratar i vädret på mera än hela första spalten av de hittills för allmänheten yppade betänkligheterna. Var finnes i förslaget den ringaste anledning därtill, att någon slussbyggnad förekommer emellan Taberg och Lillsjödalen, än mindre de 17 st jätteslussar med 24 fots sänkning vardera, om vars jämna utdelande på hela antagna linjen, den store ingenjören framlägger sin förskräckande målning?
Kommitterade fordra av honom i stället analys av landhöjdens beskaffenhet ifrån dalen vid Tabergets fot eller läget för järnvägen där, ända till den punkt mittför Lillsjödalen, dit å ena sidan Lillsjöns lugnvatten kan ledas, och där järnvägen å den andra bör utkomma, för att så lodrätt som möjligt motsvara med dess ändpunkt fartygets läge i dalen eller kanalen. All utredning av lutningar från berget till Kättilstorp hör således icke i ringaste måtto till frågan, och kanalen behöver icke annat vatten än Lillsjöns, som icke sviker. Vad vi önska är, att finna så få höjder som möjligt att genomgräva på den nära horisontella linjen, liksom så då dalar som möjligt att fylla, för att giva den från berget fortsatta järnvägen, nätt och jämnt den litning som ingejörsvetenskapen i detta fall medgiver.
Vill anmärkaren begagna sin lokalkännedom eller tavla, om den skulle tillhöra hans yrke, för att i dessa fall giva upplysningar, och såmedelst undanröja det tvivel, som han kunde ha bildat, så vore det säkerligen numera hans skyldighet; men vi råda honom då, att först underrätta sig om de utvägar järnvägsingenjören äger, att förena två höjder, utan ovillkorligt behov, att fylla den mellanliggande dalen, och att medelst tunnel leda banan genom åsar och berg, där övergrävning skulle bliva alltför kostsam. Bäst anse vi vara, om styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader får ostörd av anmärkarens insikter, anförtro undersökningen åt personer, vilka förstå både varom frågan handlar och huru kommunikationslinjerna vetenskapligt rättast böra uttagas.
Misstroendet till möjligheten att förena Storån med Laga å, grundar sig efter anmärkarens uppgift på den antagna nödvändigheten av slussar, för att med kanal komma över en höjd.
Såväl Tälje kanal, som flera delar av Göta kanal på västgötalinjen, ävensom Trollhätte kanal äro således för anmärkaren okända. Då kan man ej heller fordra att han äger kunskap om de många kanalförslag som herr överstelöjtnanten och riddaren Edström uppgjort, och vilka rikligen blivit försedda med övergrävningslokaler. Även vi förmoda att slussar ehuru endast bestämmande bli nödiga mellan Laga å och Storån, men vi hava för ofta rest mellan Hörle och Klevshult samt mellan Herrestad och Törestorp, för att icke känna, att bägge dessa vägsträckningar utmed nämnda bägge åar, icke äro anlagda på varken djup eller grund vitmossa, och frukta icke, att den ingenjör, som kunde komma att anlitas skall finna behövligt, att föreslå slussar i mossmark. Till redaktionen hemställes om ej dessa svar å anmärkningarna må inkomma i nästa nummer, i stället för utlovade fortsättningen, helst det då synes oss troligt att anmärkaren densamme inhiberar.
Vi längta efter att få besvara de till redaktionen inkomna grundade anmärkningarna och kunna omöjligen vänta dem, i sällskap med de hittils meddelade.”Icke för det insändaren av ovanstående motanmärkningar begärt det, utan emedan utrymmet i detta N:o ej medgivit att här intaga fortsättningen av erinringarna mot kanal- och järnvägsförslaget, måste vi till nästa N:o uppskjuta att meddela densamma.
Red.

Fortsättning 27 jan 1844:

I Bihanget till detta Nummer är vi äntligen i tillfälle att meddela slutet av erinringarna mot förslaget till kanal och järnväg från Bolmen till Jönköping. Det hade varit önskligt att Författaren litet mindre slagit sig på att docera över Finnvedens arkeologi och historia, eller åtminstone hänvisat sådant till noter, och i själva artikeln endast hållit sig till dess geologi och hydrografi, varur han med några, såsom det tyckes, icke oviktiga bidrag upplyser ämnet. Artikeln hade då åtminstone icke blivit af en vidd, som nu, genom sitt diffusa framställningssätt, alltför mycket sätter läsarens tålamod på prov.
Det urgamla Finnveden efter vilken ifrågavarande kanal eller kommunikationslinje emellan Jönköping och Halmstad liksom på förhand blivit uppkallad, vanligen ansedd innefatta Västbo, Östbo och Sunnerbo härader, de tvenne förstnämnde i Jönköpings och den sistnämnde i Växjö län, har visserligen varit ett fylke, behärskat av enskilda herrar, ehuru vi ensamt hava oss sådant bekant genom alltför dunkla och till geografiskt begrepp, förvirrade sagohävder. Att det varit starkt befolkat, säger oss detta lands rikedom på fornminnen, ehuru ifrån, för oss oigenkännliga tidevarv. Att det under samma tidevarv varit ytterst odlat, säger oss de miljoner odlingsrösen, varmed varje fläck av de stora utmarksvidderna är överströdd. Antagandet att de gamla skandinaverna voro normader, de där flyttade ifrån det ena stället till det andra, upphackade jorden och sådde, till dess det upphackade ej mera bar frukt o.s.v., torde vid nogare granskning i allmänhet icke hålla provet, och minst kan denna förmodan lämnas till Finnveden. Vi kunna icke uppvisa några jordbrytande nomader. Det är åt kvinnorna de gemenligen överlämna detta bestyr, och av dem kunna inga arbeten, som fordra en större kraftyttring förrättas, minst en sådan som varit nödig för så ofantliga massor, vilka inom Finnveden blivit i stenrösen uppstaplade. Härtill har erfordrats icke allenast mannakraft, utan även mångtalighet av krafter, och synes således endast och allenas t vara förenlig med fasta boningsplatser.
Ättekullar och bautastenar sägas vara minnestecken efter fallna tappra stridsmän. Om så är hava vi inga flera vittnen i behov för övertygelsen om de gamla Finnvedingarnas tapperhet, samt att en mängd strider därinom förefallit, vare sig mot inhemska våldskräktare eller utifrån påträngande fiender, än den ofantliga mängd av sådana som inom denna landsort förekommer, därhän att ingen annan landsträcka inom Sverige har att uppvisa ett så stort antal på lika rymd. Huruvida dessa tappra finnvedingar, såsom vikingar oroade sina nordliga grannar eller med sina fredliga farkoster landade vid Götaström, är en omständighet som torde hava sina svårigheter att utreda.För att ifrån Finnveden företaga vikingafärder, var nödigt att världshavet uppsteg, till det minsta i jämnhöjd med Bolmen, och för att med farkoster komma ifrån Bolmsö, på vilken ö de gamla folkeskonungarna utan tvivel haft sitt residens, till Götaström var nödigt att samma hav stod något högre än Maramö mosse, såsom lägsta punkten på den här förut beskrivna bergskedja, vilken åt detta håll omsluter Storådalen. Denna lägsta punkt har likväl 150 fots höjd över Bolmen; denna ligger 400 fot över havet, och som följd därav, havets yta är 550 fot högre än detsamma i närvarande stund är. Men Bolmsö har blott omkring 50 fots höjd över Bolmens yta. Följaktligen var ön då betäckt av 100 fots vatten, och blott Finnvedens bergshöjder i dagen ovan havsytan. Vättern har, vad förut är nämnt, blott 200 fots höjd över havet; således 255 fot lägre än nämnda havets yta. Denna var dock vid samma tid, däröver osvikliga bevis överallt förekomma, ännu högre, och ensamt vår halvös strösta höjder torra. Inom Jönköpings län gå dessa, utom Taberg, till föga mer än 800 fot över havet i närvarande stund.Ifrån så för oss mörka förhållanden, där hypotesen utgör vetandets gräns, äro vi likväl ej i behov av skäl för åtgärder som åsyfta det allmännas båtnad. Mera av vikt är en naärmare kännedom om lokalförhållandena i den trakt, varigenom en kanalanläggning föreslås, och vi skola således i kort het, så i topografiskt som geognostiskt hänseende söka redogöra för grunddragen, av samma förhållanden.
Finnveden, till vilken vi, utan förhastande kunna lägga Mo härad, såsom i allt, liknande övriga Finnveden, är inneslutet av bestämt märkbara bergsträckningar. De här förstomnämnda, är en huvudsträckning som från göteborgstrakten går igenom Västergötland, Jönköpings, Linköpings och Kalmar län, mot Östersjön och utgör Finnvedens norra gräns, från Västergötland till Rogberga socken. Från denna huvudrygg i Bottnaryds socken, utgår en annan kedja, som sträcker sig i gränsen emellan Jönköpings och Älvsborgs län, ända till stället där dessa båda sammanstöta med Halland. Härifrån går vidare en annan höjdsträckningn i Hallandsås i norr. Denna ger sig tydligt tillkänna genom Frilleså, som upprinner i densamma inom Halland, flyter in uti Femsjö socken gör därinom en större bukt och går sedermera åter ut och faller i havet emellan Halmstad och Laholm. Nissaån har funnit läglighet att genombryta denna bergsträcka i Långaryds och Färgaryds gräns mot Halland, samt Stor- eller Stensån, sedan hon vid Horns by i Hamneda socken förenat sig med Lagan först sedan denna, i Markaryds socken, gått ut i Halland. Från huvudryggen i Rogberga socken utgår en fjärde höjdsträckning, i gränsen mellan Svenarums å ena samt Byarums och Hagshults socknar, å andra sidan i vars södra gräns mot Fryele, hon är genombruten av Hoksån, men fortsätter vidare igenom sistnämnda socken där hon utbreder sig mot Sjöarne Fur och Flår men fortsätter, igenom Gällaryds och Rydaholms socknar samt Växjö län, och synes även, vid Skånska gränsen förlora sig i de kullar som utgöra en fortsättning av Hallands ås.
På huvudryggens norra sluttning, ligger Dummemosse, därifrån allt utgjutit vatten, går till Vättern, samt följaktligen till Östersjön. I dess södra sluttning däremot uppflyta Nissan och Hörleån, vilken slutligen får namnet Lagan, och gå till Kattegatt. Den förstnämnde uppflyter i Risa källa belägen i norra ändan av Hestra eller Tåbo mosse vid Hackelso gräns en knapp halv mil sydväst ifrån Taberg, går först rakt i väster till nedanför Jära gästgivaregård, där hon antar sin, ända till havet vid Halmstad, bibehållna sydvästliga riktning. Vid Ryds by en halv mil från Jära upptar hon ett icke ringa vattendrag som kommer ifrån Ko mosse, belägen på höjden av västra bergssträckningen, jämte de flera som falla ifrån denna sträckas östra sluttning. Såsom märkvärdigt torde böra anföras att i samma mosses södra ända, Tabergsån upprinner, vilken först gör en betydlig bukt åt söder, varmedelst bostället Veberyds ägor näraq helt och hållet av den avgränsas, och går sedermera över Tabergets fot ned till Vättern.Lagan bildas av fyra, nära lika stora grenar. En därav är förutnämnda Storå, som går igenom Bolmen förbi Skeen och till huvudfloden vid Horn i Hamneda socken. Den andre, åt öster, är Hörleån, som upprinner vid hemmanet Tahe, en fjärdedels mil i öster från Taberg, går igenom sjön Eckern, en obetydlig sjö, men den enda ån går igenom, ifrån dess början och till dess utlopp i Vidöstern, samt vidare förbi Eckersholms, Götafors, Götaströms och Hörle bruk, till Karlsfors, där hon mötes av en annan gren, som begynner i Hunshults sjö i Rogberga socken, samt går förbi Ödestugu, Lindefors bruk, Svenarum och Fryele till nämnda Karlsfors. Här vidtager egentligen namnet Lagan. Den fjärde av Lagans grenar upprinner i Sandsjö sockens södra gräns, går förbi Komstad, Vrigstad, igenom sjön Rusken, förbi Ohs bruk, igenom Gällaryds och Värnamo socknar till sjöarna Fur och Flår i vilken senare hon, mindre vanligt delar sig i tvenne grenar och går till huvud floden vid Toftaholm och Brestorp i Berga socken.
Så beskaffad är strukturen av jordytan inom Finnveden. Härav synes också, att var och en av dessa flodgrenar har var sin dal bestämt åtskiljda genom mellanliggande berg- eller landhöjder, och att följaktligen Hörle och Storåns, långtifrån är en och samme. Dess floddalar äro naturligtvis mer och mindre öppna. Vid Hörle där Hörle- och Hokåarna förena sig, är öppningen ganska betydlig. Vid Forsheda är Storån störst, och förenar sig där med Nissan över Ölmestad och Reftele i Västbo. En å upprinner i Reftele sockens södra höjder som går ned i norr till Ölmestads by där hon vänder i sydsydost till Bolmen, således i Lagan, vilken utan särdeles svårighet skulle kunna ledas till Nissan. Detta oaktat kan Storån, lika så litet genom kanal förenas med Nissan, som med Hörleån, utan biträde av slussar. Trakterna ifrån Forsheda till Torskinge emellan Storån och de små Rannäs och Barnäsjöarna ligger en sandås, den där omisskänneligen visar sig hava i en forntid varit ett större flygsandsfält, vilket ännu till någon del är öp pet nära Torskinge. Vid Slätthögs by i Torskinge socken belägen invid Storån, är även ett flygsandsfält, som vid byns mätningar 1817, befanns innehålla 146 tunnland.
Tvenne bestämt skilda formationer vis sig i dessa floddalar, en yngre och en äldre. Den yngre består av alldeles lika sand som man träffar på flygsandsfälten, här och där blandad med en viss portion blåaktig jäsande lera, då massan utgör så kallad kvicksand, i vilken, genomdränkt av vatten, en människa, ohjälpligt av sig själv, kan fastna; stundom är sanden till större proportion blandad med en fastare lera. Den äldre, är ett grovt grus med klapper, kanske även vissa av de här befintliga mångartade leror. Denna senare, uppsticker som oftast igenom den yngre, likt större och mindre öar i en sjö. I denna lösa sand hava åarna nedflutit, stundom hela 20 fot, där den äldre bildningen anträffats, på vilken kulliggande träd anträffas, däribland ekar, vilka synes hava haft en växtlighet därtill motstycken nu mera icke finnes i kringliggande trakter. Detta är bestämda förhållandet vid Nissan.
Vid de övriga åarna har erinraren visserligen icke haft tillfälle undersöka det, men då övriga bildningen är lika, torde förhållandet utan misstag, kunna anses vara lika, även i detta fall. Det är klart, att åarna skola, i en så lös jordmån, hava erhållit de mest vidunderliga krökningar. Såsom exempel härpå kan anföras; att räta linjen ifrån stället där Nissan går in vid Nennesmo ägor i Reftele socken, och där hon går ut därifrån, är räta linjen 7940 alnar och om strömfåran mätes emellan samma ställen, får man en längd av 16000 alnar. Åns krökningar ökar följaktligen längden med mellan 8 och 9 tusen alnar. Ifall ån skulle kunna uppmuddras för flottning, hade man således, i stället för e. g. ifrån Gyllenfors och till Halmstad 15 mil efter landsvägen över 30 efter strömfåran, utom svårigheten att komma förbi de många fallen. Men andra svårigheter förekomma tyvärr, vilket snart skulle visa sig. Skogrika bergshöjder, i vilka nederbörden vanligen är mera ymnig än på slättlandet, vilka nära inpå följa åarna på ömse sidor, därifrån vattnet skyndsamt nedstörtar. Denna omständighet jämte åarnas onaturliga krökningar, som hindrar vattnets hastigare avlopp, gör att vid stark nederbörd åarna uppsvälla högt över deras, annars flere fot höga bräddar. Vid slika tillfällen händer också icke sällan att åarna taga sig nya vägar i denna lösa sandbädd, så att där en går i dag, det icke är säkert att, hon går om ett år. Över allt på sidorna särdeles vid Nissan finner man vedermälen av lämnade fåror och den som vill undersöka på Moen mellan Karlsfors och Värnamo skall erfara att Lagan fordom gått över hundra alnar längre i väster än dess nuvarande lopp. Men även i fredliga förhållanden eller utom flöden, förändra dessa floder, deras lopp; även en följd av den lösa jordmån igenom vilken de tagit sin väg. Då vattnet störtar fram emot en bukt, avsköljer det den lösa sanden och förminskar därigenom den där varande ytan från vilken stora stycken nedfalla och bortföras. Det sålunda bortförda, upplägges åter på motsidan, varigenom marken här förstoras. Finnes större skog, där vattnet på detta sätt underminerar ytan, så nedfaller denna, bortföres och sammangyttras i trängre bukter, vilka sammangyttringar skulle bliva ganska kostbara att för flottningar undanröja.
Så beskaffad är jordmånen i de dalar, varigenom den föreslagna kanalen skulle eldas; sådan den förstörelse och ombildning vattnet i desamma förorsakar. För omkring 20 år sedan anlades Törestorps kvarn, varest efter förslaget, en sluss skulle byggas. Två till tre år därefter inträffade ett av förutnämnde flöden. Ån tog sig väg förbi, och inom några minuter försattes kvarnen på torra landet, till dess, genom ny dammbyggnad, ån återfördes i sitt gamla lopp. Ledsamt vore det utan tvivel om sådant skulle hända med en sluss för vilken händelse man under sådana förhållanden, visserligen aldrig kan vara säker.
Hörledalen är så i geologiskt som hydrografiskt hänseende av alldeles samma beskaffenhet. Något yttrande över lämpligheten att lägga en kanal efter en strömfåra, där annat vatten icke finnes än åns oftast för de däruti anlagda vattenverken, oftast otillräckliga vatten, torde här vara överflödigt. Vattnet i Hörleån faller, nästan överallt synbart. Därav följer, att lokalen skall vara lutande: således måste Götaström ligga högre än Jusse, troligen ej så litet på det två mils avståndet emellan båda dessa ställen.
Samma vattenbrist inträffar fruktansvärt i Storådalen, emellan Kävsjön och Bolmen. Alla de i förslaget uppräknade sjöar, de där, då frågan är om vatten till en kanal av annan dimension än som kan få namn av kvarnverk, ej annat kunna kallas, än vattensumpar, även med den, i förslaget icke nämnda Herrestadssjön nära dubbelt så stor som någon av de övriga, falla med sitt vatten i Storån, ovan fallen vid Forsheda, och dock hava de häruti anlagda verken, icke fullt tillräckligt vatten under torra somrar, mindre för även en kanal, som beständigt utdunstar och avtappas..
Av förslaget synes det som författarens mening vore, att leda kanalen igenom Barna- och Rannässjöarna till Bolmen; från dessa sjöar, de minsta av alla, faller vattnet till Storåns lugnvatten ovan Forshedafallen, de största i denna å. De ligga följaktligen högre än högsta punkten av dessa fall, men emellan sjöarna och Bolmen nedgår en höjd ifrån Åreved ellerGössbo, därigenom Storån flyter, på vilken höjd norra sluttning sjöarna ligga, utan att på samma höjd något vatten finnes för en kanal däröver, ned i Bolmen. Emellan mossen och sjöarna ligger även en höjdsträckning den förutnämnda sandåsen mellan Forsheda och Torskinge som på lika sätt hindrar en kanalanläggning från samma sjöar ned till ån, ovan dess utlopp i Bolmen. Upp till Slätthög, kan likväl ån göras segelbar från Bolmen.
Om genom de här meddelade upplysningar, någon mindre dager kommit att kastas över det granna förslaget, är det, till och med för fosterlandsvännen beklagansvärt. Men om än det kunde sättas i verkställighet, så torde man likväl hava skäl att fråga, om ej varors transport på en kommunikationsväg, där man ömsom på kanaler ömsom genom draglinor och ömsom på järnvägar med alla därav följande omlastningar, bleve lika så dyr som för närvarande påhjul eller släddon, utom kanalavgifter; och för Jönköping med trakten däromkring, vore troligen en kommunikationspunkt vid havet, så nära Göteborg som Halmstad, av föga värde.
Finnveden var i forntiden ett fruktbart land troligen vid den tid då man offrade på högarna och uppstaplade dessa mångfaldiga stenrösen, och om vi gå tillbaka, blott till de första Wasakonungarnas tid, så finna vi krigsgärder utpressade, som i närvarande tid, tvivelsutan skulle helt och hållet utarma allmogen. Landets lutning mot söder och dess öppna långsträckta dalar rättfärdiga denna tro. Men en fiende inträngde i landet för ett par tusen år tillbaka, vilken småningom tärt på landets frakter och förvandlat det, till det magraste i Sverige. En fiende som ej med taktik och kanoner, utan med god vilja och penningar, kan förmås retirera, och denne är, mossarna och kärren, vilkas massor årligen ökas med millioner kubikfot. De froster, kalla och osunda ångor, som därifrån utdunsta, försämra landet oupphörligt allt mer och mer, i samma mån som moss- och kärrmossarna ökas, samt i och med detsamma, en stillastående vattensamlingen. Hemställes således om icke riksdomäner borde hemställas således om icke heller riks domäner borde säljas för återerövringen av de fruktbara marker denna fiende frånrövat oss, om än ingen direkt nytta därav skördades. Härigenom skulle folket hastigt förökas samt med detsamma, en rörelse som slutligen gjorde kortare och mindre dyrbara kommunikationsvägar lämpliga och högst nyttiga. Värnamo höjer sig, nolens volens till stad och rörelsen ökas därstädes, synbart årligen. Härifrån kan en järnväg troligen utan oöverstiglig svårighet läggas, ända till erinraren älskar tro det, med tämlig visshet Jönköping, varifrån man fritt kommer till alla världens länder. Från Värnamo kan Lagan utan svårighet göras segelbar till Vidöstern, som är långt säkrare segelbar än Bolmen. Sjöarna Fur och Flår, äro tillräckligt stora, för att leda en kanal emellan dem och vidöstern och kanske längre vida längre åt detta håll möjligen till havet i Skåne eller Blekinge – en kommunikationsväg, troligen av långt mera vikt, såsom igenom ett mera fruktbart land, och säkrare utförbar än den föreslagna, som komme att, till det me sta gå igenom den magraste och minst rörliga landsträcka i Sverige.

17 och 24 februari 1844:

Svar på fortsättningen av erinringarna mot kanal- och järnvägsförslaget, av samma förslags avlämnare
Det är visserligen likgiltigt om efter anmärkarens begrepp vikingafärder uteslutande företogs på världshavet, eller efter vår tro även på inländsk segelled, så att vikingar äro alla de, som krigade på skepp, evad det bar mot annat rike eller annat fylke. Vi vilja blott i förbigående nämna, att de vikingar vi menat, icke behövde dyka upp från sjöbotten, för att seglande komma från Bolmsö till nuvarande vattendrag nerom Götaström, vare sig från ön, där kyrkan nu ligger, eller den vida högre del av Bomsö socken, som nu utgör västra sjösidans fassta land och troligen fordom var en ännu större ö i sjön: och det bevisa vi med anmärkarens egna uppgifter, på det sätt likväl, att vi antager några och förbinda oss, att vid skeende undersökning styrka falskheten av andra. Ibland de förra skola vi sålunda icke bestrida, att den trakt anmärkaren kallar Maramömosse, men hela orten Blådöpet, har ett moss- och dydjup av minst 30 fot, såsom dess sista formation. Vi motsäga ej heller, att en tidigare bildning därunder av lösar e sand, till 20 fots djup, må vara allmän i denna besynnerliga bergskedja; men då vi med anmärkaren därjämte för ett ögonblick antager, att Finnvedens fruktbarhet, välstånd och sjöfart blomstrade med den stora ekskogarna på en ännu äldre jordbildning, och upphörde redan med den formation, som begrov dem; så förbehåller vi oss å andra sidan, att frånräkna dessa sammanlagda 50 fots ny skapelse från den höjd Blådöpet nu har över Bolmens vattenstånd i vikingatiden, det vi säkerligen icke överdrivet antager till 30 fot över det nuvarande. Dessa sammanräknade 80 fots skillnad nu mot fordom, utgöra väl endast något över hälften av Blådöpets, genom anmärkaren bestämda höjd över Bolmen 150 fot; men vi godkänna icke denna senare uppgift, då lutningen inträffar på 3 mils sträckning i en sammanhängande mossmark, och Bolmens höjd över havet endast uppgives till 400 fot, helst vattendraget därifrån har minst 11 mils sträckning, och tre stora stupningar, en vid Steen, en på Hallandsgränsen och den tredje vid Laholm, samt dä rförutan en mängd mindre fall, som driva kvarnar och andra verk. Vid övervägande härav torde anmärkaren, men kännedom av de få och låga fallen i Storån, finna överdriften i förstnämnda uppfattning allför ögonskenlig, och uppgiften saknande all trovärdighet - åtminstone hoppas vi att varje annan läsare skall så bedöma den - När nu härjämte reflekteras på själva namnet Blådöpet, som på ett träffande sätt utmärker traktens vattenfulla natur, liksom de däri befintliga hemmans Maramö, Lövö, Häradsö och Jussö, i sjöar och träsk vanliga namnändelser, så lärer anmärkaren svårligen få någon att tro, att trakten utgör lägsta delen av en bergskedja, varemot vi, å vår sida, mose snågon benägenhet för antagande av vår mening, att Bolmdalen fortfar allt intill Laga å och Götaström. Denna vår utredning har visserligen ingen annan vikt, än att härmed göra sannolikt, att föreningen av bägge strömdragen är lättare än anmärkaren förmenar, och der böra vi icke efterskänka, enär därpå kunde bero, huruvida förslaget anses fört jänt av vederbörlig undersökning eller icke. Vem vet om icke den anonyme anmärkaren slutligen namnger sig, och befinnes vara en förskräcklig auktoritet, mot vilken hela Hushålls-Kommittéens försäkringar ingenting betyda. Liksom Hermelins karta över Småland utmärker Nissans ovanligt krokiga lopp mittför Nennesmos ägor, så visar kartan ovanligt raka sträckningar för Laga å och Storån å nästan alla de delar, som komma att begagnas.
Återstå några betydliga krökar, förmoda vi att Kanalingenjören uppgör förslag till deras rättning, och finnas nu träd vid strömmarna, så rothuggas de säkerligen, innan kanalarbetet godkännes, så att inga rötter återstå att undergräva. Våldsamma översvämningar i åar förefalla visserligen när tilloppen lämnas i naturtillståndet, och då inträffa ock möjligen sådana härjningar, som anmärkaren beskriver. Till Laga å äro alla tilloppen uppdämda i sjöar, varifrån utsläppning sker efter verkens behov, och den är tillräcklig för jämn flodfart, när sådana åtgärder vidtagits i strömmen, som kanalbyggaren ansett behövliga. Sådana dammar finnas nu icke för Flatens och ovanliggande sjöars vatten, ty nedanliggande verk hava undvikit denna kostnad, efter vattenbehovet i allt fall kunat fyllas. Därför gå floderna nu obehindrat. Man må säga, att anmärkaren är bra mycket i saknad av utvägar, att reda sig såsom kanalbyggare, om han icke förstår, huru överflödiga vattentillgångar för en årstid, genom uppdämningar bevaras för en a nnan. Den minsta bruksanläggning fordrar ofta dammbyggnader vid flera ovanför varandra liggande sjöar, och en kanalbyggare skulle icke vara betänkt på att handla på lika sätt vid de sjöar, varifrån nu våldsamma floder kunna utgjuta sig i Storån de tider, då den, förutan tillopp från sjöarna, erforderligt fylles av tillstötande bäckdrag.
Snickaren Sjöbergs okunninga byggnad må gärna avskräcka en sådan ingenjör, som anmärkaren både ifrån dammverk och slussbyggnader. Av våra kanalingenjörer och bruksbyggmästare, ja av själva brobyggaren, som i lika jordmån uppförde Värnamo stenbro, en bonde med försvarligt gott huvud, skall betänkligheten bemötas med åtlöje.
I övrigt och då vi finna anmärkaren föga bekant med något annat än själva Nissadalen, den han också studerat i botten, anse vi icke olämpligt upplysa honom, att den åldriga segelleden i Brandenburg på de små vattendragen Spree och Haveln just genomlöper en jordmån av den närmast möjliga likhet med dalarna omkring Laga å och Storån, och det är sannerligen icke för tidigt, om man därå fäster uppmärksamheten, att dessa bägge åar, så i alla avseenden liknande de Preussiska, helt visst av Skaparen varit ämnade till nyttigare föremål, än förvaringsställen för nedstörtad skog och rotvältor å de delar därav, som hava ett alldels lugnt lopp. Men anmärkarens falska uppgifter äro klandervärdare än hans ringa känedom i det yrke, han tagit sig för att avhandla. Det är verkligen förslagets mening, att kanalen skulle ledas geon Rannäs och Barna sjöar åt Bolmen, utan att någonsin beröra Storån, sedan man därifrån avvikit vid Forsheda; men det är icke sant, att några höjder finnas, som handra detta; och kan icke denna del av kanalen läggas så lågt, som lägsta lugnvattnet i Storån ovanför Forsheda fall genom motsvarande sänkning av småsjöarna till Bolmen, för att såmedelst uttorka kärr och mossar på hela linjen från ån till sistnämnda sjö, belägen ovanför Källundasjön, tillökar denna vattentillgång med en jämn utsläppning alla årstider från ett vårtiden uppstämt vattenstånd, icke mindre än 5 1/2 aln högt. Herrestad och Nästa sjöar äro icke uppgivna såsom tillgång till kanalen, efter de behövas såsom driftsvatten för Forsheda vattenverk, som man icke bort skada. Förslaget åsyftar icke den ringaste rubbning av något annat vattenverk än Törestorps kvarn, som är en obetydlig lägenhet.
Då meningen i övrigt är, på sätt i förslaget antydes, att uttorka hela mosslinjen, så förutsättes en djup genomgrävning och ett lågt läge på kanalen i mossarna. Därigenom erhåller den förra så mycken tillsippring av vatten från det omgivande stora mossfältet, till följe av jordartens porösa natur, att vattenbehovet på sådan grund redan är mindre, än vid kanaler i annan jordmån och med högre vattenstånd.
På detta sätt öppnas förslaget med en förpostaffär, anmärkarens anfallskrig mot Finnvedens mossar, det egentliga naturtillstånd, som han synes benägen att störa, och som vi anse för en omöjlig rubbning annorlunda, än enligt den förkastade planen, såsom en kostnadsfri bisak, vid sidan av ett fosterländskt företag. Huru anmärkaren sedan fortsätter anfallet, det veta vi, eller med kraftfull vilja och penningar.
Men huru reträtten sker, i fall den skulle bli mossarnas och icke krigarens lott, eller var fienden tar vägen, om den uppstaplas till bergskedjor, eller av den nya stadens börs i Värnamo expedieras på dess järnväg till Jönköping, för att dränkas i Vättern, sedan Vidöstern, Fur och Flå icke vidare lämna utrymmer för den trafikens fortsättande, och ingen av dessa sjöar, nolens volens, har någon annan att erbjuda den nya staden; det erfara vi möjligen i en ny fortsättning. Vi känna knappt någon rörligare ort än Västbo och Östbo samt angränsande socknar i Tveta och Mo härader, och giva dess inägor klenare skördar än annan skogsbygd, så är det huvudsaklingen därför, att de många tunga varor, som därinom tillverkas eller utgöra tillverkningarnas rudimaterier, erfordra för många och för långväga foror, samt därför taga folkets armar och kreaturens spillning både från åker och äng. En av naturen anvisad vattenkommunikation, förenad med järnvägar efter förslaget, skall förändra även jordbrukets ställning i Finnveden o ch överallt bereda stor behållning av ladugården, till minskning av viktualiers importerande. Allt gott vinnes på en gång, snart sagt med samma kapital-förlag, genom vilket kommunikationen beredes åt världshavet, där orten redan har all sin export och varifrån den billigast kan erhålla alla utländska varor, den förbrukar. Den häpnar också över det löjliga förslag, att medelst kanal genom Smålands landhöjd, rikta den västra sluttningens rörelse åt Östersjön, och sålunda genom konkurrens med östra Småland fördärva näringarna för hela provinsen.
Det passar just en kanalbyggare med så omåttliga fordringar på vattentillgång, att framkomma med förslag till en sådan källaregrav, eller skulle verkligen ett annat jätteprojekt, likt det om mosskriget, välva sig i anmärkarens huvud, det nämligen att genom tunnel underminera landhöjden och såmedelst leda Furens vatten till Moheda-dalen en sträcka av minst 2 1/2 mils längd.
I avseende på järnväg synes anmärkaren medgörlig, när han antager möjlighet av dess anläggande från Jönköping, även längre, än vi önska. Troligen medger han då ock, att den må beröra Tabergsdalen. Sträckningen därifrån och till Lillsjön ha vi alltid ansett för den svåraste länken, i anseende till den starka lutningen: och förslaget vilade länge, innan det allmängjordes, i avbidan på utgången av Cleggs nya metod. Vi kunna nu åberopa artikeln i Aftonbladet för den 30 December om Kingstonsbanan. Efter anmärkarens egen uppgift på lutningen från bergets fot till Lillsjön är den icke starkare än 1 fot på 109, eller 6 fots mindre distans, än som i uppgjorde kontraktet om nämnde järnväg bestämdes för en fots lutning: Och utförandet har visat att 1 fots lutning på 50 fot kunnat för vissa delar av banan antagas. Då jämväl betydliga krökningar äro möjliga på atmosfäriska banor, så torde begagnande av tunnel bli alldeles obehövlig, och järnbanan kunna ledas på en lätt planerad grund, med undantag av en och annan viadukt över de brantaste daldjupen der vattendragen genomskurit. När nu havet endast ligger 400 fot under Bolmen och Hjälmaren omkring 260 fot under Tisaren, och Gottern under Tisaren, ehuru vi icke känna denna skilnad i läge: så erfordras än mindre lutning för banor emellan Bolmen och havet samt mellan Gottern och Hjälmaren: och vi ha alltså möjligen den tillfredsställelse, att kunna eftergiva allt behov av särskild stigning från fartyg till järnvägsläget, som förslaget förbehållit, på det rättvis anmärkning icke i någon omständighet skulle mot oss kunna framställas, att vi avlämnat ett outförbart förslag.

I april månad 1844

Kom följande svar på Hushållningskommittérnas ansökan:”
Uppå hushållnings-kommittéens i Västbo och Östbo härader hos Konungens Befallningshavande här i länet gjorda och genom Styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader hos Kongl. Maj:t anmälde framställning, angående undersökningars verkställande och förslags uppgörande för en kanal-och järnvägs-anlägning från Hjälmaren genom Vättern och Bolmen till Halmstad, har Kongl. Maj:t, sedan cheferna för mellersta och östra väg- och kanal-distrikten uti infordrat utlåtande ansett föga nytta vara av företaget att förvänta och icke funnit skäl tillstyrka proposition till Rikets Ständer om beviljande av särskilt undersökningsanslag, förklarar sig icke kunna bifalla ifrågavarande framställning.”

Källa: Lennart Fag i Skillingaryd
Sänd gärna kommentarer och fler uppgifter till: mig!

Tryck här för att komma tillbaka till kanalstart-sidan.

Denna sida ändrades senast