Engelska kanalen

Spåren av kanalen är fortfarande tydliga

Spåren av kanalen är fortfarande tydliga

Spåren av kanalen är fortfarande tydliga


Spåren av kanalen är fortfarande tydliga

© Bilderna tagna 2001 av Anders Arnholm

Redan på 1650-talet upptäcktes de stora järnmalmsfyndigheterna i Gällivare, men det var svårt, för att inte säga omöjligt att ta tillvara denna järnmalm eftersom transportmöjligheterna var så dåliga.
Ett antal olika förslag om landsvägar, hästdragna järnvägar och andra transporter ledde slutligen till beslut 1863 om att kanalisera Luleälven från havet upp till Storbacken, där Lilla och Stora Lule Älv förenas, samt att därifrån bygga järnväg till malmfälten.
Aktiebolag bildades, statsmedel beviljades och arbetena anförtroddes The Gellivara Company Limited, ett i London baserat företag.
Det första spadtaget togs den 14 oktober 1864 och skulle enligt kontraktet med staten vara avslutat den 1 oktober 1867. Den planerade järnvägen skulle vara fullbordad senast den 1 oktober 1869.
1865 arbetade inte mindre än 1486 människor med kanalen och det uppstod en hel del gnabb mellan lokalbefolkningen och de tillresta byggspecialisterna.
I slutet av 1865 drabbades det engelska bolaget av ekonomisk kris och man försökte avbryta arbetena. Dessa fortsatte dock i en långsammare takt än beräknat under 1866 och 1867. På nyårsaftonen 1867 försattes det engelska bolaget i konkurs och arbetena stoppades. Kanalen blev aldrig färdigbyggd.
Det finns dock flera synliga rester och minnen av det stora projektet, vilka numera går under namnet Engelska graven.
Mambrytningen i Gällivare tog inte riktig fart förrän ett annat engelskt bolag, Luleå-Ofoten bolaget, i expressfart under 1887 och 1888 byggde järnvägen mellan malmfälten och Luleå.


Källor: Boden kommuns hemsida, samt Yngve Rollofs bok Sveriges Inre Vattenvägar, del 2, 1978.
Sänd gärna kommentarer och fler uppgifter till: mig!

Tryck på denna pil för att komma tillbaka till kanalstart-sidan.

 

Denna sida ändrades senast