Hofors kanaler

Hofors har tre kanaler, varav egentligen bara en varit ämnad för sjöfart.

Redan 1841 väckte bruksägaren Thore Petré i Hofors förslaget om en kombinerad sjöbaneled mellan Hofors och Gävle för att underlätta exporten av brukens produkter. Petré tänkte sig smalspåriga järnvägar mellan Hofors och Torsåker, samt mellan Forsbacka och exporthamnen i Gävle. Mellan Torsåker och Forsbacka ville han utnyttja sjöar och kanaliserade åar och vattendrag.
Denna idé blev inte förverkligad, men 1850 började man i stället planera för ett större projekt, järnväg mellan Gävle och Falun. Man ansökte om koncession, vilken efter många turer beviljades 1854. Aktieteckning i järnvägsbolaget startade 1855 och byggandet leddes av Claes Adelsköld.

Lastning i Nyäng

Pråmsläp i kanalen

Pråmsläp

Lastning av slig i pråmen vid Nyäng
i början av 1930-talet.

Pråmsläp i kanalen omkring 1909.

Pråmsläp på väg mot Nyäng
under 1930-talet.

© Bilderna har ställts till förfogande av Hofors Hembygdsförening via Hans Henriksson.

 

Klicka på kartan till vänster för bilder på kanalen.

Hyttkanalen

Åren 1872 till 1877 grävdes en kanal från Hammardammen till hyttdammarna för att förse det nya planerade verksområdet med vatten. Anledningen till att kanalbygget bedrevs så länge var att de dåliga konjunkturerna i början av 1870-talet försköt byggandet av den första anläggningen på området fem år - en rostugnsbyggnad och en masugn som stod färdiga 1878.
I kanalen har funnits klappbryggor för tvätt fram till 1920-talet. Kanalen var fram till 1950-talet mycket rik på kräftor till ungdomens stora förnöjelse. Numera är kanalen "överbefolkad" av hundratals änder som ständigt matas av barnfamiljer med brödrester av alla de slag.
Kanalen är cirka 450 meter lång, cirka fem meter bred och 1,5 meter djup och svarar fortfarande för verkets behov av process- och kylvatten med en genomsnittlig genomströmning av cirka 1 kubikmeter vatten per minut.


Klicka på kartan till vänster för bilder på kanalen.

Sågkanalen

Åren 1894 till 1895 grävdes en kanal från Tolvströmmen till turbinintaget för Dammfallets kraftstation. Tolvströmmen avvattnar sjön Tolven, som är belägen cirka fyra kilometer norr om Hofors centrum.
Kanalen som har ungefär samma tvärmått som Hyttkanalen, förser alltså kraftverket med vatten, samma vatten som sedan rinner genom Hyttkanalen.
Kanalen är cirka 350 meter lång och tjänstgjorde även som flottningsled till det sågverk som byggdes 1899 till 1900 och som revs för några år sedan. Från sågverket till kraftstationen var kanalen från början inkapslad i en trätub. Denna trätub ersattes för ett antal år sedan av en betongtub.


Klicka på kartan till vänster för bilder på kanalen.

Långnäs-Lillgösken-kanalen

År 1871 färdigställdes en kanal för malmtransport, från en plats där senare Långnäs anrikningsverk byggdes, till sjön Lillgösken, en sträcka på 1250 meter. Kanalens huvudändamål var från början att kunna utnyttja fallhöjden mellan sjöarna Lillgösken och Storgösken för att driva ett vattenhjul i närheten av Nyängsgruvan. Vattenhjulet drev uppfordringsspelet och konstgången för pumpning av gruvan.
Kanalen fick stor betydelse för malmtransporterna från gruvorna under mer än ett halvt århundrade. Till båthamnen i Långnäs fraktades malmen på en smalspårsbana från Nyängs-, Penninge- och Stollgruvorna, samt kalksten från Vingesbacke kalkbrott. Även malmerna från Göske- och Myggbogruvorna söder om Storgösken fraktades delvis med båt över denna sjö och därefter med häst och kärra till båthamnen.
Härifrån transporterades malmen i små träpråmar som drogs på kanalen till Lillgösken, varefter de roddes över sjön, drogs på nytt genom Hoån till Hosjön och efter rodd över denna sjö lastades de ur vid brukets kajplats.
Längre fram anskaffades motorbåtar som drog pråmarna hela vägen men fortfarande lastade man malmen direkt i pråmarna, varför lastnings- och lossningskostnaderna var relativt höga. Så småningom anskaffades för de båda hamnarna två bockkranar, med vilka lastade vagnskorgar lyftes i pråmarna i Långnäs och ur vid bruket och sedan gick tomma tillbaka. Vagnskorgarna var alltså anpassade till vagnsunderreden. Pråmarna var nu utbytta mot stora stålpråmar och motorbåten hade två sådana pråmar på släp.
På västra sidan av Lillgösken fanns från och med 1912 också en lastbrygga för malmvagnar som kom från Storstrecksgruvan uppe i backen. Här lastades också kalksten på pråmarna. Från början var det styckemalm som fraktades, men efter att masugnarna i Hofors ändrade beskickningen till briketter sedan man byggt ett briketteringsverk 1912 och ett anrikningsverk i Långnäs 1911 transporterades malmen i form av slig.
1918 byggdes ett sintringsverk i Hofors och därefter drevs masugnarna så gott som uteslutande med sinter.
Denna modernare sjötransport med motorbåt som dragare och stora pråmar var givetvis billigare än den ursprungliga, men hade i alla fall den olägenheten att den endast kunde användas när sjöarna inte var isbelagda. 1938 upphörde denna sjötransport för att ersättas med lastbilstransport.
Kanalen finns kvar i sin nordligaste och sin sydligaste del, medan mellandelen har fått maka på sig när landsvägen mellan Hofors och Torsåker breddades och är nu delvis kulverterad och delvis igenlagd till halva sin bredd. Kanalens tvärmått var från början cirka fyra meter bred och cirka 1,5 meter djup.
Någon annan trafik än för malmtransport har inte förkommit.


Källor: Hofors Hembygdsförening har välvilligt ställt fakta och bilder till förfogande, via Hans Henriksson. Texterna är skrivna av Ingvar Dandanell i november 2000. Eundström, Erik: Gävle-Dala järnvägar fyller 150 år. (Spår 2009, årsbok utgiven av Sveriges Järnvägsmuseum och Järnvägsmusei Vänner, Hässleholm 2009.)
Sänd gärna kommentarer och fler uppgifter till: mig!

Tryck på denna pil för att komma tillbaka till kanalstart-sidan.

 

Denna sida ändrades senast