Gränsö kanal

Förenar Västerviks yttre hamn i Lucernviken med Gudingefjärden.

Målning av
Gräntzö kanal på ett vykort från 1903.

Målning av

Västra  infarten till kanalen

Mitt i  kanalen

Kanalen målad av Karl Wittgren
Målningen är odaterad.
Åke Wiberg som har fotograferat av den
ärvde tavlan av sin mormor.

På väg in i kanalen söderifrån

Inne i kanalen på väg norrut

© Bilderna tagna 1977 av Bosse Arnholm

Kanalen från bron norrut

Kanalen norrifrån mot bron

Kanalen norrut från bryggan vid bron

Bron sedd från söder

Kanalen sedd söderut från brofästet

Södra kanalmynningen

© Bilderna tagna 2001 av Bosse Arnholm


Mitt i kanalen.
© Bilden tagen 2003 av Olle Sewerin

Total längd

Total lyfthöjd

Antal slussar

Max båtlängd

Max båtbredd

Max båtdjup

Max masthöjd

Max fart

705 m

0 m

0

? m

? m

1,5 m

3,1 m

2 knop


Gränsö har sina anor i det sund som ursprungligen och naturligen skiljde ön Gränsö från fastlandet. Sundet var på den tiden en naturlig och viktig farled för sjöfarten i området. Under århundradenas lopp gjorde landhöjningen det allt svårare för traktens båtar att ta sig igenom. Åtskilliga rensningar av sundet har gjorts och man vet att Gustaf II Adolf befallde fogden över Tjust att låta göra en båtled genom näset vid Gränsö. På 1680-talet utfärdades ånyo en kunglig befallning med samma andemening. Och man vet att det förekom grävningar i Gränsösundet år 1697. Det var allmogen i de närliggande socknarna som utförde dessa grävningar.

Under långa tider diskuterades olika möjligheter att en gång för alla få en bra och säker farled här. 1799 kallade häradshövdingen Liljenstolpe till ett möte med representanter för Västerviks stad och de omkringliggande socknarna. Till mötet hade magister Ankarswärd undersökt möjligheterna till en kanalisering av sundet. På plats hade han konstaterat att sundet var 900 alnar långt, 6 alnar brett och mellan en halv och 1 aln djupt. Hans förslag var en upprensning till 4 fots, cirka 1,2 meters, djup. Ankarswärd räknade med att genomförandet skulle kosta 800 riksdaler banco.
Under de då oroliga tiderna blev detta förslag inte genomfört.

Ett par decennier senare satte landshövdingen i Kalmar fart på lokalbefolkningen. 1813 skriver han till magistraten i Västervik och "fordrar" att förberedelser för en kanal görs. Han lovar att skjuta till privata medel om arbetena bara kommer igång.
Kapten Fredrik Malmborg fick magistratens uppdrag att utreda förutsättningarna. Malmborg lämnade två alternativa förslag. Det första innebar i stort sett en upprensning av det befintliga sundet till ett djup av 4 fot och en beräknad kostnad av 800 riksdaler banco. Det andra förslaget innebar byggande av en helt ny kanal strax öster om det befintliga sundet. Djupet föreslogs bli 7 fot, cirka 2,1 meter, och bottenbredden 10 fot, cirka 3 meter. Detta förslag kostnadsberäknade kapten Malmborg till 3 400 riksdaler.
Magistraten beslutade att bygga en ny kanal enligt förslag två, men den skulle inte grävas så djup och så bred för att minska kostnaderna. För ändamålet bildades ett bolag med ett aktiekapital på 1500 riksdaler.
Landshövdingen gillade förslaget och lovade att det virke som behövdes för kanalbygget fick tas i kronoparken Norrlandet. Han lovade dessutom att man för grävningarna skulle få använda fångar från ett franskt kaparfartyg. Landshövdningen lovade att staten skulle stå för bevakning och uppehälle för denna arbetskraft.
Den mark som behövdes uppläts gratis av ägaren.
Den 2 mars 1814 godkände K. Maj:t förslaget och arbetena kom igång direkt, men blev mer segdragna än tänkt. Man hade tänkt sig att klara av grävningarna på en sommar, men först i slutet 1817 var det helt klart och kanalen därmed kunde öppnas för trafik. Den totala kostnaden hade då stigit till 5276 riksdaler. Det var främst stormar och osedvanliga högvatten som förorsakade ras och därmed hindrade arbetena.

Kanalbolaget hade rätt att anlita 20 till 30 franska kaparfångar. Dessutom deltog cirka 25 personer ur lokalbefolkningen, bland annat sådana som inte betalat sina skatter i god ordning, dessutom de franska fångarnas väktare.
De följande åren deltog soldater ur Kalmar regemente i grävningarna.

Under andra hälften av 1800-talet måste kanalen repareras och moderniseras, men kanalbolaget kunde inte finansiera detta. Man sökte hjälp från Västerviks kommun med det resultatet att Västerviks kommun övertog kanalen i befintligt skick 1872.
Rensning och fördjupning genomfördes 1873 då även en ny bro byggdes. Denna bro hade dock byggts fel, varför den fick byggas om under 1874.

Efter detta har kanalens rensats åtskilliga gånger.

Många bryr sig inte om fartbegränsningen på 2 knop, vilket för med sig att stränderna eroderar och kanalen grundas upp, vilket är ett stort bekymmer.

Södra infarten till kanalen

På väg in under bron

Vi närmar oss norra utfarten

Norra infarten

© Bilderna tagna 2004 av Bosse Arnholm

Södra mynningen sedd inifrån kanalen, våren 2012
© Bilden tagen av Bengt-Olof Johansson


Källor: Nordisk Familjebok 1907, Yngve Rollof - Sveriges inre vattenvägar 1977, Per Knutsson på Västerviks miljökontor, med flera. Flera egna besök på plats.
Sänd gärna kommentarer och fler uppgifter till: mig!

Tryck här för att komma tillbaka till kanalstart-sidan.

 

Denna sida ändrades senast 12-11-19