Arpojaurekanalen

Denna kanal skapades av "misstag" 1905 allra längst norrut i Sverige nära gränsen mot Finland.

© Alla bilderna tagna av författaren och fotografen Bosse Johansson.
Klicka på bilderna för att se dem större.

Vy mot gamla utloppet i sjöns södra ände
Vy mot nya utloppet
Nya utloppet
"Saharaöken"

Denna "tundrans Saharaöken", stor som flera fotbollsplaner, skapades av nordanlandets vildhussar.
Arpojaure sänktes 15 meter och förlorade mer än 80 procent av sitt vatten. Planerna på höslåtter rann dock ut i sanden, trots att sjöns halva bottenyta blev torrlagd. Här ser vi norra änden av sjön.
Vattenmassorna förde med sig sand, grus och stenar från åsen och sorterade materialet efter storlek och tyngd
Denna tall trivdes utmärkt vid Arpojaure då inlandsisen släppt sitt grepp över Nordkalotten. I dag är det sex mil till barrskogsgränsen.

Kort historia:
Under sommaren 1905 vandrade sju nybyggare från byarna Kummavuopio, Keinovuopio och Saarikoski upp till sjön Arpojaure med tung packning av spadar, hackor och korpar.
I byarnas närhet fanns inte tillräckligt med slåttermarker. Deras plan var att sänka sjöns nivå några meter med hopp om att det skulle ge mer.
Under sju veckor arbetade de hårt och hade lyckats få en liten kanal som släppte ut vatten från sjön. Men de hade inte räknat med att det flödande vattnet skulle dra med sig allt löst från kanalens sidor och därefter gräva sig allt djupare ner. Detta medförde att allt mer vatten forsade ut från Arpojaure med allt starkare kraft och allt mer sand och grus följde med vattnet vilket vidgade och fördupade kanalen. Flera ras inträffade och katastrofen fullbordades av ett ovanligt stort ras som drog med sig enorma mängder sten och grus.
Arpojaures yta sänktes 15 meter och förlorade mer än hälften av sin forna yta. Nedanför bildades en platå av den sand, det grus och de större stenar som fördes med i den kraftiga strömmen.
Men vattenströmmen stannade inte av där. Den fortsatte via ån Suvijoki till Könkämäälven som svämmade över sina bräddar de nio milen ner till Karesuando. Där byter älven namn till Munio älv, som sedan i sin tur byter namn till Torne älv och till slut mynnar Bottenviken.
Den stora strömmen var kraftig som en ordentlig vårflod vilket förundrade alla som såg dess framfart som var mycket tydlig ända fram till Haparanda vid Bottenviken.

Tyvärr för de sju nybyggarna så fick de ingen vidare utdelning för sitt slit. Ingen eller i vart fall mycket lite växtlighet har än idag tillkommit på den gamla sjöbottnen. Däremot har den stora mängden sand, grus och sten forsen drog med sig täckt stora ytor som tidigare var bevuxna. Inte heller där har någon växtlighet slagit rot.

Detta flygfoto visar tydligt sjön Arpojaures tidigare utbredning. Dessutom, till höger om sjön, ses de stora avlagringarna av sand, grus och sten som ett ljusgrått fält. Efter drygt 100 år har ännu ingen växlighet fått fäste där.

© Publiceras här med tillstånd från copyrightinnehavaren Lantmäteriverket/Metria.

Källor: Boken Paradis i Norr av Bosse Johansson, 2012, samtal med Bosse Johansson 2014, samt SMHI:s webbsida och wikipedia.
Sänd gärna kommentarer och fler uppgifter till: mig!

Tryck här för att komma tillbaka till sidan om Döda fall.
Tryck här för att komma tillbaka till kanalstart-sidan.

Denna sida ändrades senast

				© Alla bilderna tagna av författaren och fotografen Bosse Johansson. Klicka på bilderna för att se dem större.
Vy mot gamla utloppet i sjöns södra ände	Vy mot nya utloppet	Nya utloppet	"Saharaöken"


Denna "tundrans Saharaöken", stor som flera fotbollsplaner, skapades av nordanlandets vildhussar.	Arpojaure sänktes 15 meter och förlorade mer än 80 procent av sitt vatten. Planerna på höslåtter rann dock ut i sanden, trots att sjöns halva bottenyta blev torrlagd. Här ser vi norra änden av sjön.	Vattenmassorna förde med sig sand, grus och stenar från åsen och sorterade materialet efter storlek och tyngd	Denna tall trivdes utmärkt vid Arpojaure då inlandsisen släppt sitt grepp över Nordkalotten. I dag är det sex mil till barrskogsgränsen.