Björklångens kanal

Två bönder vid sjön Björklången funderade i början av 1800-talet ut hur de skulle få större marker att odla genom att sänka sjön. De funderade också ut att om de bara började gräva ett stycke på ett nytt utlopp så skulle sedan vattnet självt finna sin väg vidare och till slut tömma, eller åtminstone sänka sjöns yta.
De två bönderna hade ju rätt. Björklången tömdes visserligen inte helt, då en bergsklack hindrade avloppet, men den sänktes ändå påtagligt. På många ställen vanns en del mark, men mest vanns i form av en ö mitt i sjön.
Detta skedde 1812 och mätningar som utfördes 1844 visade att sjön verkligen sänktes.

Under de första årtiondena av 1800-talet ökade den svenska befolkningen mycket kraftigt, samtidigt som Ryssland erövrade våra främsta spannmålsmagasin i Finland och de baltiska länderna. Under 1920-talet var vintrarna särdeles stränga varför många svenskar svält och frös ihjäl.
Då startades kamanjen "Låt oss ervövra Finland inom Sveriges gränser" som med statliga lån och bidrag kraftigt ökade nyodlingen. I trakterna runt sjön Björklången fanns inte mycket ny mark att odla - om man inte torrlade sjön.
Så kallades samtliga hemmansägare runt sjön till ett möte i Molkoms Tingshus den 29 maj 1842 för att diskutera en sänkning av sjön. Detta var uppenbarligen ett välkommet förslag då inte mindre än 53 hemmansägare hörsammade kallelsen.
Vid detta möte valdes en direktion för utdikningsföretaget. Direktionen arbetade uppenbarligen snabbt och effektivt för redan de 2 augusti kallades alla berörda till ett nytt möte. Denna gång var det Konungens befallningshavare, det vill säga Länsstyrelsen som kallade och representerades av kronofogden R.H. Svenonius. Denna gång hade många delägare med sig juridiskt bevandrade ombud.
Vid detta möte beslöts att gå vidare med sjösänkningen och att både kostnaderna och vinsterna av den skulle fördelas efter vars och ens hemmansdel.
Dagen efter, alltså den 3 augusti hölls bolagsstämma där man valde bolagsstyrelse och beslutade att omedelbart starta arbetena.
Från 1843 blev Kvarnfallet, där bergkanalen mynnar i Kvarnbäcken, driftscentrum för arbetena. Men nu blev också delägarna i företaget varse en del nackdelar. I samband med att bolaget bildades blev sjön ett eget hemman med bolaget som ensam ägare. Bolaget ägde därmed också fiskerätten, rätten till vasstäkt och bete, samt rätten att hugga ved utefter stränderna. Under hela byggtiden anordnade bolaget varje år auktion på fisket, på vasstäckt och på att hugga ved. Detta gav bra bidrag till bygget, men var en ganska tung börda för delägarna som tidigare haft dessa rättigheter gratis.

Vy norrut från den urtappade sjön

Vy norrut vid den borttagna bron

Vy söderut vid bergsskärningen

© Bilderna tagna 2010 av Hans Carlsson

Vy norrut från den urtappade sjön

Vy norrut vid den borttagna bron

Vy söderut vid bergsskärningen


Gemene man hade sannolikt trott att sjösänkningen skulle vara avklarad på ett eller högst två år, men arbetena drog ut på tiden och 1845 beslöt man att söka statliga lån och bidrag för de fortsatta arbetena. För att söka dessa statliga pengar krävdes en arbetsplan och ett kostnadsförslag. Bolaget lät den kände kanalbyggaren D. W. Liljehöök, som bland annat byggt Säffle kanal, utföra dessa undersökningar.
Ansökan sändes iväg och i augusti 1845 kom positivt svar från Kungl. Majt om lån på 2 200 riksdaler och bidrag med 2 034 Riksdaler. Genast skrevs kontrakt med staten och med Liljehööks utredningar som grund infordrade bolaget offerter för att slutföra arbetena.
En offert inkom från löjtnant C. E. Norström som för 10 000 Riksdaler erbjöd sig att utföra arbetena enligt Lijehööks förslag, men detta ansåg bolaget alltför dyrt, varför man beslutade fortsätta arbetena i egen regi.
Det visade sig när arbetena fortsatte att Liljehööks arbetsplan var alltför optimistisk. I verkligheten tvingades man spränga betydligt mer än han beräknat, och dessutom var man tvungen att frakta undan dikesjorden avsevärt längre för att den inte direkt skulle sjunka tillbaka. Under 1846 var 50-talet man i arbete med kanalen och bolaget var därmed den störste arbetsgivaren i socknen och en av de allra största i hela länet.

Arbetena fortsatte alltså och 1848 hade sjön sjunkit så mycket att man nära nog kommit ner till botten. Men till ingen nytta! Botten var så sank att den inte gick att gå på. Man tvingades övergå till vinterarbete på de mest utsatta ställena, de två djuphålorna.
1850 till 1852 sprängdes kanalen ytterligare. 60 centimeter djupare och med en bottenbredd av 1,2 meter.
Nu började höskördarna på vunnen mark ge sådan avkastning att delägarna år 1852 kunde få utdelning och år 1853 kallades de till laga skifte av den tömda sjön. Det blev ett skifte med förhinder och som skulle dra långt ut på tiden. Orsaken var stridigheter mellan delägarna, vilka som skulle få del av den vunna marken, och inte minst om delägarna skulle få sammanhängande markstycken eller sina delar utspridda på olika lotter av den vunna marken.
Det laga skiftet kunde alltså inte slutföras vid detta tillfälle. Dels var markerna så sura av kraftiga regn, dels kunde intressenterna inte enas om de två tvistefrågorna. Skiftet avbröts alltså för att återupptas igen då de stridande parterna på ett eller annat sätt enats.
Tvisten om vilka som skulle få del av den vunna marken tröskades länge i olika domstolar med start vid vintertinget med Nyeds Härad 1855. Utslaget kom i mars 1856 och överklagades genast till Svea Hovrätt och senare till Kungl. Maj:t som som fällde sitt avgörande den 5 mars 1860, för övrigt med samma utslag som Nyeds Häradsrätt tidigare givit.
Under dessa stridigheter hade sjöbottnen fortsatt att sjunka varför nya kanalrensningar varit nödvändiga under åren 1858 och 1859, men även 1861.
Sedan Kungl. Maj:ts dom vunnit laga kraft kunde det laga skiftet fullföljas under hösten 1864 med start den 25 augusti. Man beslutade hur mycket mark var och en skulle vinna, samt vandrade över hela den avvattnade sjön för att bestämma markens bonitet på alla ställen. Detta möte avslutades den 27 augusti.
Mötet fortsattes den 20 november samma år med att ett förslag till sjöbottnens fullständiga avvattning via bland annat kantdikning redovisades och man kom överens om hur det framtida underhållet av kanalen skulle skötas. Mötet avslutades samma dag.
Den 10 september 1866 fortsatte skiftet med att man kommer överens om tillträdesdag och man bestämmer att delningen skall göras direkt.. Den 1 oktober var detta klart och inritat på kartan och man träffades igen och delägarna fick då se hur delningen var tänkt. Sedan detta skett övergick man till att staka ut lotterna vilket gick förhållandevis snabbt och allting var klart den 3 oktober.
Därmed var det laga skiftet avklarat och delägarna kunde tillträda sin nyvunna mark. Tillträdet till marken under 1866 var alltför sent på året för höstplöjning vilket betydde att man inte heller kunde så havre eller korn våren 1867. Man använde detta år till förbereda marken för första sådd vilken alltså gjordes 1868. Redan på andra skördeåret, alltså 1869, blev skörden på den vunna sjömarken utomordentligt god jämfört med skörden på gammal jordbruksmark i området.

Björklångenbolaget fortsatte sin verksamhet även sedan marken delats ut till delägarna. Den fortsatta verksamheten blev givetvis inte lika intensiv som under byggtiden, men det var nödvändigt att fortsätta med gemensamt underhåll av avvattningskanalerna och övriga gemensamma anläggningar.
Den fortsatta verksamheten är dåligt dokumenterad, men 1945 genomfördes en stor rensning och grävning av kanalen och dessutom ytterligare sprängningar.
Under 2000-talet har intresset för ekologisk odling ökat kraftigt, vilket gör att dagens bönder i området har samma problem som deras företrädare hade då avvattningsföretaget diskuterades och startade. För att få ut samma skördar på marker som inte konstgödslas och inte besprutas krävs större arealer. Här finns nu inte längre möjlighet att vinna mer mark ur någon sjö, varför många bönder väljer att köpa eller arrendera annan mark längre bort från sina gårdar.
Än idag måste brukare och bolaget vårda anläggningarna noga för att hålla den vunna sjöbotten tillräckligt torr för odling.


Källor: Sven Tågmark, Björklången, sjön som försvann, utgiven av Nyeds Hembygdsförening i samarbete med Tidafors IF, 2002.
Sänd gärna kommentarer och fler uppgifter till: mig!

Tryck på denna pil för att komma tillbaka till kanalstart-sidan.

 

Denna sida ändrades senast 12-11-19