Lena

Lena är den största floden med hela sitt avrinningsområde inom Rysslands gränser. Den är 4 472 kilometer lång och avrinningsområdet en yta på 2,5 miljoner kvadratkilometer.
Källan finns 7 kilometer väster om Bajkalsjön och mynningen i Norra Ishavet. Vid mynningen delar Lena upp sig i ett delta med sju huvuddelflöden. Deltat är 10 800 kvadratkilometer stort och 400 kilometer brett. Delar av deltat är naturskyddsområde och är under sju månader av året frusen tundra. Men under sommarmånaderna tinar tundran och här bildas då ett frodigt våtmarksområde.
Det finns bara två broar, en för lansväg och en för järnväg, över denna långa flod. Båda finns i Ust-Kut, för övrigt den enda hamnen i Lena med järnvägsspår.
Den största staden vid Lena är Yakutsk. Där finns varken järnväg eller bro över floden idag, men båda delar planeras.
Lena är navigerbar upp Kachup 4 222 kilometer uppströms mynningen. Även de flesta bifloderna är navigerbara långa sträckor.
Nu är ju Lena frusen en stor del av året. Vid deltat exempelvis sju månader per år. Detta hindrar givetvis sjöfarten, men då isen liger förvandlas Lena till en livligt frekventerad landsväg med livlig lastbilstrafik. Som transportled fungerar alltså Lena så gott som hela året, undantaget själva isläggningstiden och islossningstiden.

Bifloder

Aldan
Lenaflodens näst längsta biflod med sina 2 273 kilometer. Källan finns i Stanovoybergen och den mynnar i Lena vid Batamay nedströms Yakotsk.
Dess flodområde är känt för sina många guldfyndigheter och för fossilfynd från Cambriatiden.
Redan 1639 färdades Ivan Moskvitin uppströms Aldan och dess biflod Maya och kom på det viset fram till Stilla Havet. Denna blev sedan en huvudled mellan västra Ryssland och Stilla Havet.

Maya En 1 087 kilometer lång biflod till Aldan från öster. Den har sin källa i Dzhugdzhur-bergen och mynnar i Aldanfloden vid staden Ust-Maya. Maya är navigerbar up till 500 kilometer från mynningen.
De större fartyg som kom uppströms till Ust-Maya lastade över sina laster till mindre fartyg som sedan kunde segla uppströms Maya.
Från Ust-Maya fraktades också en hel del gods till Yakutsk på hästryggar.
Från Mayas östra del, nära Stilla Havet, fanns också en hästtransportled ut till Stilla Havet.

Olyokma
Denna 1 320 kilometer långa flod ligger strax öster om floden Vitim. Vid dess östra biflod Tungur finns en lastageplats med landförbindelse till floden Shilka.

Vilyuy Detta är Lenas längsta biflod. 2 650 kilometer lång har Vilyuy sin källa på den sibiriska centralplatån och rinner i så gott som rakt östlig led för att mynna i Lena cirka 350 kilometer norr om Yakutsk. De områden floden rinner igenom är mycket sparsamt befolkade.
De första västerlänningarna som kom till denna flod var en kosackexpedition under ledning av Voin Shakhov som 1634 byggde ett vinterläger där floderna Vilyuy och Tyuken möts. Denna boplats fungerade sedan som administrivt centrum under åtskilliga decennier.
På 1950-talet hittades diamanter cirka 700 kilometer från Vilyuys mynning. Efter upptäckten skapades Mir-gruvan med tillfartsvägar, en flygplats och dessutom Vilyuydammen för att få elkraft för gruvans drift.

Vitim
Dena flod har sin källa öster om Bajkalsjön och den förenar sig med Lena vid staden Vitim 1 978 kilometer från källan.
40 kilometer uppströms staden Vitim korsas floden av Baikal Amur Mainline, en bredspårig järnväg byggd främst för godstransporter.
Vitim är farbar under en lång sträcka, men den kraftiga strömmen ställer till med besvär på sina ställen.
Mamakan är en biflod som mynnar cirka 200 kilometer uppströms mynningen. I denna flod byggdes 1961 en kraftverksdamm. Det var en av de allra första kraftverken som byggdes på mark med permafrost. Dammen ger 86 MW.
Strax söder därom grundades 1864 staden Bodaybo som ett centrum för guldutvinning från de många fyndigheter man gjort i området.
240 kilometer uppströms Bodaybo finns strömmar som helt stoppar sjöfarten.

Källor: Nordisk Familjebok, NE, samt ett flertal internetsidor.
Sänd gärna kommentarer och tips till: Bosse Arnholm

Tryck på denna pil för att komma tillbaka till kanalstart-sidan.

 

Denna sida ändrades senast