St Lawrencekanalen

En serie kanaler som förbinder de "stora sjöarna" på gränsen mellan USA och Kanada med havet.
Följande kanaler ingår, från havet räknat:
South Shor-kanalen, 22 km, från Montreals hamn till St. Louis-sjön. Två slussar.
Beauharnois-kanalen, 18 km, från St. Louis-sjön till St. Francis-sjön. Två slussar.
Wiley-Dondero-kanalen, 13 km, lyfter båtarna till St. Lawrence-sjön. Två slussar.
Iroquois-kanalen, cirka 500 meter, mellan St. Lawrence-sjön och Ontario. En sluss och en nivåkontrollanordning.
Wellandkanalen, 37 km, mellan Ontario och Eriesjön. Åtta slussar.
St. Mary's Falls-kanalen, mellan Huron-sjön och Övre Sjön. Här finns fyra parallella slussar av olika dimensioner.
Totalt finns här alltså cirka 95 kilometer bearbetade kanaler på den 3 769 kilometer långa sjöfartsleden.

Total längd

Total lyfthöjd

Antal slussar

Max båtlängd

Max båtbredd

Max båtdjup

Max masthöjd

Max fart

3 769 km

>180 m

19

225,5 m

23,8 m

8 m

33,5 m

6 knop
på de flesta ställen


Kort historia:
St. Lawrencefloden bildar tillsammans med de fyra stora nordamerikanska sjöarna ett av jordens största sötvattenmagasin. Nivåskillnaden i systemet är drygt 180 meter, vilket naturligtvis på sina ställen gjort det svårt, om än inte omöjligt, för sjöfarare att ta sig fram.
De europeiska immigranterna ville gärna utnyttja sjösystemet för transporter och redan 1680 gjordes de första försöken att bygga en kanal till Montreal från St. Louissjön. Kanalen blev färdig först 1824 och var då 1,5 meter djup och hade sju slussar.
Redan 1783 öppnades sammanlagt fyra små kanaler mellan St. Louissjön och St. Francissjön. Dessa kanaler var bara 0,8 meter djupa och 1,8 meter breda och hade fem slussar. De lär vara de första kanaler som togs i bruk i Nordamerika.

På initiativ av affärsmannen William Hamilton Merritt bildades 1824 Welland Canal Company med hjälp av både privata och statliga pengar. Den 30 november samma år togs det första spadtaget till Wellandkanalen och 1829 kunde den första skutan ta sig upp från Ontario till Eriesjön. Från början gick kanalen från Ontario till Wellandfloden. Båtarna fick sedan ta Wellandfloden ut till Niagarafloden för att komma till Eriesjön.
Strömmen i Niagarafloden var dock så stark att det vållande problem för dåtidens fartyg. Man byggde därför vidare på kanalen och 1833 öppnades en ny länk direkt till Eriesjön.
Wellandkanalen kan sägas bilda stommen i hela kanalsystemet. Här lyfts, eller sänks, båtarna cirka 100 meter i åtta slussar. Kanalen har byggts om och ut flera gånger för att motsvara tidernas ökande krav.

1932 öppnades det som kallas den fjärde Wellandkanalen. Den fick då dimensioner som gjorde att stora oceangående fartyg kunde gå igenom.

Redan 1895 togs de första officiella kontakterna mellan Kanada och USA om en gemensam satsning på denna sjöfartsled. Två världskrig och en rad inflytelserika lobbyister hindrade effektivt att något blev gjort. 1932 gjordes dock en överenskommelse mellan de två länderna om att gemensamt skapa en sjöfartsled, men ingenting hände egentligen förrän 1951 då praktiska arbeten påbörjades både i Kanada och på USA-sidan. 1954 kom de två länderna överens om finansieringen och 1959 kunde den utvidgade leden invigas och tas i bruk.

Sedan dess har kanalen förbättrats på en rad olika sätt flera gånger.

Källor: Flera olika internetsidor, bland annat Great Lakes St. Lawrence Seaway Systems egen hemsida. 2003.
Sänd gärna kommentarer och fler uppgifter till: mig!

Tryck här för att komma tillbaka till kanalstart-sidan.

 

Denna sida ändrades senast